Di O Korrespondens. Norra Skåne i Dec. 1849. Enligt löfte såndes hårjemte några reseanteckningar och minnen från slutet af förra året (ehuru vi redan börjat det nya), i håndelse något deraf skulle förtjena att införas i en tidnings spalter. Det år med ett förflutet år, som med en för alltid lemnad vån, med hvilken man delat glada och sorgliga skiften: den bortgångnes bild framståller sig så gerna för minnet, helst innan någon närmare bekantskap blifvit gjord med den, som bemddar sig om att i vårt bjerta och umgånge intaga hans plats. Ehuru jag vid nedskrifvandet af denna liknelse tånker på det gamla året, kan det likväl ej blifva fråga om att anstålla några betraktelser öfver detsamma, helst som dessa för det mesta blifva sorgliga och nedslående, ty utan allt tvifvel blir året 1849 en gång på historiens blad upptecknat såsom ett reakiionens, hämndens och blodsdomarnes år, ett år, om hvilket vi med en af våra åldre sångare kunna fråga: Skall verlden aldrig annat höra i talarns röst och skaldens sång ån folks och lånders undergång N och deras namn, som dem förstöra.Då man befinner sig å en från ståder aflågsen landsort, åro tidningarne alltid, sårdeles under de håndelserika tider, vi sednast upplefvat, ganska vålkomna och efterlångtade, åfven om man stundom låser dem med nedslaget sinne och svikna förhoppningar, ty det år ej lått att besegra den åtrå, som låter sig förnimma att genom dem komma i samband med den yttre stora verlden. Menniskan år dock, som Tegnr såger, ett animal societatis, eller ett sållskapsdjur, som gerna flockar sig, och då hon hindras derifrån, söker hon, i följd af sina andliga förmögenheter, att på något annat sått komma i beröring med andra individer af sitt slågte. Till vinnande af detta åndamål åro de så mycket estersökta och af många så bittert klandrade tidningarne komna i verlden. De flesta tidningslåsare satta af blott nysikenhet ett blad i hand, det år sannt; men nysikenheten alstrar åfven begår efter vetande, vetgirigheten våcker kånsla och deltagande för andras vål och ve, deltagandet tånder den allmånneliga kårlekens låga i vår själ, och kårleken, denna mensklighetens högsta dygd, blir slutligen egoismens besegrare och fiendskapens graf. Allt, hvad som i någon mån kan bidraga till detta stora och önskvårda mål, bör menniskovännen säledes söka att understödja och befråmja. Det verksammaste medel hårtill år utan tvifvel en passande och så mycket möjligt år utbredd låsning för folket, till hvilken den periodiska pressens båttre alster med allt skål bör kunna råknas. Den, som finner behag i låsning, innehar med detsamma det våsendtligaste medlet till både andlig och intellektuel förkorran, åfven om han tillhör de mindre bemedlade hlasserna, sedan antalet af populåra skrifter ökar sig med hvarje dag. Att hågen för låsning på några år betydligt illtagit, mårkes ganska tydligt på resor, om nemligen den resande interesserar sig för folket och samtalar med dem, med hvilka han kommer i beröring. Ännu båttre blir det i detta a seende, då den nya generation, som nu bildas i folkskolorna, kommer ut i verlden. Numera hår