Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1850, sida 2

vapen den från Englands gamla ultra-toriecs ursprungna, absurda satsen, att årftlig monarki år en gudomlig inrättning i en helt annan bemärkelse ån hvarje annan styrelse och att undersåterna i en sådan äro skyldige Herrans smorda en ovilkorlig lydnad, samt få icke i något fall motstå hans vilja, skulle ock denna yttra sig i de mest vanvettiga oråttvisor och grymheter. En så osörnuftig låra kan naturligtvis icke ett enda ögonblick hålla stånd emot en sådan kåmpe som Macaulay: vid hans angrepp springer den åfven sönder lik en säpbubbla. Han ädagalågger genom oemotståndliga bevis och exempel, att den icke år hållbar hvarken i teorien eller praktiken. Han anför, huru dess ifrigaste och upprigtigaste bekånnare, då de sattes på prof, gåfvo den ovilkorliga lydnaden på båten och reste sig emot en tyrannisk konung. Ja, han går så långt, att han framkastar och bevisar den satsen, att, liksom individen eger rått att till sitt sjelfförsvar döda mördare, som angripa. honom, så eger samhållet rått att till nödvårn resa sig emot en usel och tyrannisk I styrelse. Macaulays egna tankar om den ärftliga monarkien låggas i dagen på ett stålle, der han yttrar, att den år en god holitisk inråttning, men ingalunda mera helig, ån andra goda politiska inrättningar. Att han under andra goda politiska inråttningar åfven inbegriper den republikanska statsformen och dervid tillochmed företrådesvis afsett denna, hafva vi de mest grundade skål att antaga. På alla de ställen, der författaren kommit i tillfålle. att vidröra det republikanska statsskicket, antyda ton och ordvändningar snarare tillvaron af republikanska sympathier, ån motsatsen. Sårskildt hvad den republik vidkommer, som upprättades i England effer Carl I:stes afråttning, så får den ingalunda uppbåra någon förkastelsedom, utan yttras blott om densamma, att den icke var låmplig för England, emedan det vida öfvervågande flertalet af nationen då hyste monarkiska tånkesått. Det år interessent att finna huru Macaulay drifver och försvarar den satsen, att stående arm6er åro hinderliga för den politiska frihetens uppkomst och frodande i ett land. Stående hårar hafva alltid och åro ånnu i denna dag ett af de förnåmsta medeln i en despotisk styrelses hånder att undertrycka friheten och förslafva nationerna. Hvarje skymt af tvifvel i detta hånseende bör försvinna vid en blick på de sednaste tilldragelserna i Österrike, Neapel, Preussen och andra europeiska lånder. Macaulay påstår, och det med fullt skål, att hade Jacob I, som besteg Englands thron i den kritiska tidpunkten, då det måste asgöras, antingen konungamakten skulle blifva oinskrånkt eller parlamentet kontrollera densamma, haft en stående armå, så skulle följden blifvit, att parlamentets betydelse reducerats till noll och af detsamma ingenting annat återstått, ån blotta namnet. Cromv ell skapade en stående arm6, men som den anvåndes att hålla royalisterna i styr, blef följden, att då dessa, efter restaurationen 1660, åter kommo till makt och inflytelse, en af deras första kraftyttringar bestod i den förhatade och afskydda armens upplåsning och afdankning. Till lycka för Englands frihet, förblef åfven framgent Cromwells arme i så förhatligt minne hos den royalistiska majoriteten inom parlamentet, att den på intet vis kunde förmås bevilja några medel till underhållandet af stående trupper. Hade Carl IH, hvilken framför sin fader Carl I och sin bror Jakob egde den stora fördelen att vara personligen omtyckt, haft en större, vål disciplinerad armå till sitt förfogande, så år det mycket problematiskt, om ej konstitutionalismen, för en tid åtminstone, dukat under för enväldet. 1 en sednare tid, då åfven England började hålla stående hårar, hade det konstitutionella systemet der vunnit en sådan utveckling och stadga, att något ingrepp deri från konungamak—— — 6ö6 OM oo AR 1