Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1850, sida 1

-Jag kan icke, Fanny... och det skulle icke heller vara dig nyttigt... Det får icke finnas något måktigare inflytande bredvid dina föråldrars.Men du vill då — utbrast Fanny och stampade med sin lilla fot i golfvet — du vill då, att jag skall ålska dessa menniskor, som jag icke kånner... som smeka mig, för det jag ser bra ut och har några små talanger och som måhånda skulle förskjuta mig, om jag vore vanskaplig, lytt, halt, döf eller okunnig. äFanny, Fanny! — sade mostern halft leende, halft allvarligt — du får icke tala så... Ack nej, mitt ålskade barn — tillade hon, i det hon drog henne till sitt bråst och kysste henne, — hör hvad jag såger, hvad jag af allt mitt hjerta besvår dig... Böj dig till ödmjukhet och lydnad. .. Du kånner ej dina föråldrar, säger du. Det år illa, att det så skall vara, men du skall snart låra kånna dem. Utan tvifvel skall du hos dem upptåcka många goda egenskaper... Din far år ju en hederlig och råttskaffens man, som visserligen har sina fördomar, men som dock år god och medgörlig.. -Men du kan ej tro hvad han år enfaldig — afbröt Fanny, plötsligt utbristande i ett gapskratt. — Jag hörde nyss dernere hela