ven samma förhällande med det menskliga hjertats fruktan och begår, hvilka endast kunna stillas af en sådan kårlek. Denna kårlek år den religidsa kårleken, hvilken sånker sig ned i lifvets hemligheters natt på samma gång som den höjer sig till sitt ideals ljusa höjder. Den år den entusiastiska kårleken för detta ideal, under det den politiska kårleken, ledd af lugn och klar insigt och satt i förening med de lifvets åndamål och medel, som uppfylla och verkstålla det som befordrat lifvet. För denna entusiastiska kårlek behöfyer bjertat ett oåndligt föremål. Religionen förutsåtter densamma och kallar den Cud. Men kårleken år ett vexelförhållande emellan aktivitet och passivitet, — den vill icke endast hångifva sig åt sitt föremål, den vill åga det. Den andliga besittningen år dess upptagande i kånnedom och fantasi. Religionen begår alltså Guds kånnedom och förutsåttning. Religionen begår Gud som ett oåndligt våsen med oåndliga egenskaper. Dessa skola, efter hjertats fordringar, tånkas och förestållas, utan att likvål genom erfarenheten kunna vara gifna. Fantasien måste derföre skaffa nåring åt hjertats behof. Den erhåller åmne ur sinneverldens åskådning och kunskapens skatter. Ur detta åndliga åmne måste den skapa Guds oåndliga egenskaper och förena dessa med det oåndliga våsendets id. Dertill har den intet annat medel, ån att stegra de åndliga egenskaperna till oåndlighet. Så kommer religionen till kånnedom och förestållning om Gud. Denna Gud år för hjertat föremålet får dess oåndliga kårlek, af hvilken den oåndliga fruktan och begåret skola öfvervinnas. Men kårleken åger denna Gud blott i fantasien. Den år alltså verksam och afundsjuk, och hjertat mäste såtta tron åt sig till våktare för sin kårlek. Genom tron alltså kan kårleken till Gud ensamt erhålla sin enda möjeliga tillfredsstållelse och denna tillfredsstållelse år — hoppas. Emellertid visa så småningom kunskapens framsteg motsågelserna i det åmne, hvaraf den hjertat behagliga fantasien har begagnat sig. Tron förlorar genom kritiken sitt innehåll och kraft, kårleken förlorar sitt fantastiska föremål, emedan detta blir ett yåsen, som saknar alla egenskaper. Kärleken år olycklig, den yttrar sig i den sjuka långtan, pietismens töckniga fromhet efter störtandet af den klara och enkla ortodoxa tron. Men med förenad och sund kraft blir olyckan en kålla till klarhet och frihet. Den öppnar ögonen på den blinda, romantiska kårleken och visar den, i stållet för dess sönderslitna fantom, dess vål misskånda, men dock sanna, verkliga, lefvande föremål: den verkliga verlden, lifvet, menniskorna, det menskliga samhållet. Genom det framåtskridande af höljandet af dess inre våsen, genom den menskliga kånslans allt rikare osh andligare förhållanden i och till densamma, har verlden slutligen blifvit helgad hårtill. I det den har framstållt sig för förstånd och kånsla i den obegrånsade utveckling och sitt outtömliga innehåll, i det den oåndliga kårleken sjelf förefinnes och igenkånner sig i verlden och såsom verldens lifskraft, blir verlden dess föremål, och hvari den kånner sin tillfredsstållelse. I den verkliga verlden, i menskligheten, såsom kårleken lefver och gestaltar sig i naturen, finner den allt åter, hvad kritiken har förstört för densamma. Tvislet vånder icke tillbaka till tron, utan skrider framåt till handling. Gud sjelf, såger religionen, har så ålskat verlden, att han offrade sig sjelf för densamma; huru skall då icke verlden vara ett vårdigt föremål för menniskans kårlek och dess hånförelse? Detta år kårleken, sådan demokratien förstår den, det helgade menskliga samhållets broderliga kårlek. I Om, på vågen till detta, ånnu icke uppnådda, men vål för ögonen liggande mål, politikens och religionens införlifvande ånnu ieke Sr gamfalet mellan honom och den der tidnings— — ——