Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1850, sida 1

Politik och Religion. Med iden om ett allmånt menskligt broderskap, det menskliga samfundets enhet i kårlek, upphöra politik och religion att stå midt emot hvarandra, såsom det måste vara fallet nu, då politiken har ett så i formelt afseende måktigt yttre fålt inne. Så mycket ån religionen utvidgar sig och förlorar i formalism och makt, hvilket år den utvecklade politiken eget, så har den dock alltid en inre grund, då politiken blott år yttre. Båda röra sig emot hvarandra för att slutligen genomtrånga hvarandra. Kårleken, med hvilken menniskan hångifver sig åt menniskan, den enskilda åt samhållet, åstadkommer detta införlifvande, hvarigenom politiken blir religiös och religionen politisk. Men detta år icke ett yttre förhållande, ty ytterligheten upphör med deras gemensamma införlifvande. Religiös och politisk frihet, likhet och broderlighet åro med hvarandra förbundna och slutligen ett och detsamma, liksom stat och kyrka ett och detsamma; det år endast på motsatta vågar de åro det, den ena utifrån inåt, den andra inifrån utåt. Religionen år mensklighetens innerliga sjelfmedvetande. Dess öfvertygelse år icke i kunskapens intresse, utan i kånslans; de religiösa öfvertygelserna åro sådana, som känslan, hvilken ånnu icke år sörbunden med förnustet, vill hafva dem. Liksom lifvet öfverhufvud, så beror åfven känslans lif i vexelverkan emellan inre och yttre krafter. Men kånslans lif år endast känslolif, får hvilket vexelverkan emellan inre och yttre krafter icke kan vånta något annat, ån sjelfkånslans afvexlande hotelser och tillfredsstållelse, ett, att man så må såga, vexlande oroande genom yttre och lugnande genom inre krafter. Med dessa urbehof visa sig i kånslans lif tre hufvudtillstånd eller former: fruktan, begår och kårlek. Den första i kånslan af öfvermakt öfver det yttre, den andra öfver det inre lifvet; men kårleken år en jemnvigt emellan båda och det fria umgånget med båda. Fruktan, begår och kårlek åro religionens grundkrafter, — de båda första betingande ett oroligt vacklande, hvari kånslan söker efter ett stöd, hvilket det finner i kårleken, såsom den enda och allsmågtiga kraft får lugn och lycka. Den öfvervinner fruktan och stillar begåran. Den uppfyller religionens sista åndamål, som sålunda införlifvas med politiken. Vore lifvet andligt och utan gåta, — gåfves det för oss ingen hemlighet, så skulle kårleken redan tidigt söka sin tillfredsstållelse i det praktiska lifvet, om den icke dermed vore underkastad faran att upphåfvas som kånsla och drifkraft; ty lifvet utan hemlighet vore ett lif utan fruktan och utan begår och sålunda ett lif utan kårlek. På samma sått som lifvet år gåtlikt och outtömligt, så år åf