Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1850, sida 2

haga — sig. Att detta förfarande ofta skall ge fart åt de största obetydligheter — att ej såga något annat — år naturligt. Författaren, som på detta sått får se sitt lilla arbete — (ofta en bestållning af en förlåggare) krönt med framgång och afsåttning, tar den sednare för ett verk af egen förtjenst; sin fyndighet eller påhittighetsförmåga för snille, och tror sig vara en stor skriftstållare. Han finner sin vinning vid att skrifva oeh han skrifver; men: Hvad du vinner, hjelterykte Vinner du dock ej derpä.Och illusionerna, ehuru ganska begripliga, helst för unga sinnen, åro dock endast sirensånger, som locka sin man från den bana, der en inre högre utveckling vore att finna. Exemplet af den lått vunna framgången verkar och lockar med underlig makthågen hos mången, som naturen aldrig åmnat för andra bokslut, ån kontobokens, eller andra prisskrifter, ån dem, till hvilka torgpriserna ge ämnet. Så uppstå roman-, novelloch novellettförf. i ymnighet och bespisa den låslystna publiken med lifvets alla både slippriga och trögkörda hvardagshistorier, instufvade i duodesformat. Ått lifvets hvardagshåndelser framstållas på scenen, eller i romanen, kan aldrig bli ett åmne för värt klander; men de böra våljas, tecknas med en högre uppfattning af lifvet, idealiseras och öfvergjutas med en skårad inbillningskrafts förklarande kolorit. Då först blifva de på en gång underhållande och — vålgörande. Då, som nu ofta sker der, hvarest de sköna åmnena ej falla för handen, de fula, simpla och vederstyggliga framstållas utan någon blygsamhetens bemantling, så uppstår en ful-litteratur, hvilken verkligen år på våg att utbreda sig hos oss. Det tillhör kritiken att nåpsa denna, att anvisa blåcksuddarne och medelmåttorna den dem tillkommande plats inom det litteråra området och uppmuntra snillena och de hågre stråfvande förmågorna, hvilka nu ofta, undanskymda af de förra, oförstådda och oerkånda, förslappas i sin verksamhetskraft och söndra sig mot en tid, hvars prydnad och åra de borde vara. Ja, kritiken har mycket att göra, förstode den rått sitt kall. Som en ropande röst i öknen har den att bereda våg för en båttre bildningens dag, och den skall åfven en gång göra det. Det kan ej dröja långe; åfven detta måste utveckla sig ur tidens stråfyan.