Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1850, sida 2

niers nya boklåda i Upsala. Men snillet år ingen köpmansson, som fostras mellan balancerna af ett osåkert debet och credit; det år af åkta aristokratiskt skrot och korn och ger förr af hunger upp andan i kånslan af sina medfödda företrådesråttigheter, ån låter föra sig till torgs i köpmarknaden. Dock vi skola hålla oss inom oss sjelfva, men för att så mycket båttre kunna bedöma förhållandena der, tillåta vi oss låna några jemförelser från vårt grannrike Danmark, med hvars nation vi otvifvelaktigt åro mest beslågtade åfven i hvad vetenskap, konst, litteratur och bildningsanlag angå. Vi skola dock håpna, då vi finna, huru långt vi stå efter dem uti det hår ifrågavarande afseendet. Låtom oss till en början kasta en blick på theaterlitteraturen! Der se vi hvarje år verkliga måsterstycken framkomma på scenen, såsom t. exempel Kung Renås dotter af Herz, Kjartan och Gudrun af Oehlenschlåger — stycken utan alla sökta effektscener, i hvilka handlingen, så att såga, taktmåssigt går sin naturliga gång och upplösningen endast betingas af håndelsernas egen nödvåndighet och verksamheten af menniskohjertats enklaste, men djupaste kånslorörelser, hvarvid dock den gudomligt ledande handen bakom skyn aldrig råkar i klömska; stycken, i hvilka ideens skönhet och formens afvågda måtta ömsesidigt uppbåra, men icke upphåfva hvarandras behag. Sådane produkter, såga vi, finna vi der gifvas och med förtjusning emottagas. Publiken der vet att vårdera det sköna. Yos oss, hur går det vål med våra theaterstycken i större och gedignare stil? Stranda de ej, snart sagdt, alla mot publikens likgiltighet? Få theaterpjeser lyckas hos oss, hvilka ej åro beråknade på att reta skrattmusklerna. Men hvad år det, som hos vår publik såtter dessa i rörelse? Är det det sannt komiska elementet, den naivt framstållda dårskapen, gisslad af sin egen lumpenhet eller fastnande i dess fåviskhets snaror; eller den fina satirens, i dialogen skickligt slungade pilar, eller den godmodiga enfaldens tråffande infall? Ingalunda! Det burleska, det öfverdrifna, det rent befångda i handling, dialog, kostym och åthåfvor — se der hyad som vanligen vinner de starkaste applåderna. Det synes nåstan som om det allvarsamma svenska lynnet hellre lånade sig åt ett af gyckel framlockadt löje, ån åt rellexionens och den sublimare åskådningens förådlande nöjen. — Men låtom oss gå vidare i skönlitteraturens öfriga grenar och våra påbörjade jemförelser! Samma resultater, som mött oss vid theaterlitteraturen, förneka sig ingalunda vid en vidare undersökning. Af poetiska, romanoch novellarbeten, hvad har man ej i Danmark att förete, och huru uppskattas ej åfven i dessa grenar allt af vårde! Att blott nåmna ett ex.; den af Heiberg författade dikten: En själ efter döden, som i en poötisk af snille blixtrande stil filosofiskt behandlar den för menniskan vigtigaste fråga, och således fordrar låsare af ganska hög bildning, går ut i flera upplagor, tillochmed i prakttryck, hvilka falla sig ganska dyra; och Kirkegaard, denne djupsinnige betraktare af lifvet, hvilken skrifver fullt ut, om ej mera, för den begrundande tanken, ån den låttrörliga kånslan, och som ofta, liksom genom en hemlig ordens fördolda gångar, leder oss till åskådningar af, om vi så få uttrycka oss, själens anatomiska hemligheter — hvilken publik vinner ej han! Månne hos oss dylika arbeten skulle ersåtta tryckningskostnaden? Vi betvisle det. Att förlåggarne hos oss vanligen göra svårigheter och klaga på en ringa publik, då något arbete af förtjenst bjudes dem, år en sanning, som på intet sått saknar vittnen för att bestyrkas. Många arbeten gå likvål ut och stora penningar in i boklådorna. Men det år de litteråra ephemeriderna, som åro boklådornas kassabin. Magasinerade nederlag finnas i alla, och i dem ligger ofta det litteråra guldet nedgråfdt. För att åfven hår andraga exempel, vilja vi anföra Törnenogråknad. når det år frågan om en rik arf