Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1850, sida 1

vSabina, — utbrast notarien i raseri — detta skall du ta mig fan icke hafva gjort för intet!Nå, så mycket båttre — sade systern gåckande. — Jag hade eljest icke beredt mig på något författare-honorarium. ...Förbittrad vecklade Hjalmar ihop tidningsbladet och kastade det i ansigtet på Sabina. Der har du för besvåret, — ropade han. — Hur har du kunnat vara nog elak, att utsåtta mig för sådant. I dag tror jag, att sjelfva afgrunden har sammansvurit sig emot mig. Kors, jag trodde ej, att du skulle taga det så illa, sade Sabina, som verkligen blef litet förskråckt, då hon mårkte brodrens elaka lynne. Taga det illa! — utropade han förargad. — Jag önskar, du hade tagit ditt förnuft till fånga. ... Men hin onde har farit i dig, min kara Sabina, och du har ingen ro, om du icke får tillfålle att utgjuta din galla öfver hela menskligheten. . . . Lyckligtvis år detta blott början till novellen. Fortsåttningen skall åtminstone ej komma in, det lofvar jag.-Ivad, du skulle vilja.... Afbryta den? ... ja, lita på det. Och jag skall gå till majoren och såga honom, huru