Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1850, sida 1

— ———— samma, och referenten har af honom personligen erhällit större delen af de upplysningar, som han nu går att meddela allmänheten. Chabert år den exalterade socialismens mest energiske motståndare; men han år på samma gång den parisiska arbetsklassens varmaste vån och vålgörare. Oaktadt alla de hinder, som i början mötte hans förslag, hvilade han icke förr, ån han för sin plan hade vunnit både regeringen och de mest olika klasser af samfundet. Vid nyårstiden 1850 skall den första parisiska cit ouvriere vara fullbordad och kommer då utan tvifvel att blifva ett föremål för hela pariserjournalistikens uppmärksamhet och kommentarier. Dessa arbetareboståder åro åmnade att afhjelpa de många och oråttvisa lidanden, hvilka så hårdt betunga de parisiske arbetarnes aktningsvårda klass och som både i moraliskt och fysiskt hånseende förbittrar deras tillvaro och gör deras lif uselt och glådjelöst. Vid ett samtal mellan mig och Chabert för någon tid sedan yttrade han: Man kan gå strångt etill våga emot upprorsstiftare, når man har älllredsstållt alla råttmåtiga sordringar; gernom att befordra det goda i socialismen, kan man undvika eller aslägsna de vådor, som råro förknippade med dess ytterligheter. Det irsinnes i Frankrike en hel mångd menniskor, rsom till bekåmpande af de sociali tiska idrerne icke vilja anvånda annat, ån fångelser och kartescher; men för dessa våra farliga -vånner bevare oss Gud! Det gifves åfven socialister, som gerna vilja frångå sina ytterligheter, för att praktiskt kunna verka något etill förbättrande af de arbetande klassernas stållning, och som gerna vilja understödja oss i uppförandet af dessa arbetareboståder. Så beskassade motståndare kan man redan abjuda handen till försoning.I sanning, man behöfver blott då och då hafva besökt de afsides liggande elåndiga qvarter, i hvilka den ofantliga massan af Paris arbetare måste söka sin tillflykt, och der elånde och brott af alla slag åro på det oskiljaktigaste förenade, för att inse hvad Paris kommer att vinna genom dessa boståder för den arbetande klassen. Den, som kånner de fasavåckande arbetareqvarteren i Paris, kan icke förundra sig öfver, att det i denna hufvudstad aldrig fattas revolutionssoldater, så långe en stor del af dess talrika befolkning måste umbåra åfven de allraobetydligaste af lifvets beqvåmligheter. Det tillständ, hvari den stora massan af nyssbem. hufvudstads befolkning tillbringar lifvet från vaggan till grafven, år sorglig: nog, utan alla socialistiska och kommunistiska. öfverdrifter, och man behöfver blott hafva ett hjerta, kånsligt för mensklighetens lidanden, för att blifva en ifrig gynnare af och deltagare i Chaberts företag. Man skall vara en i högsta grad fanatiserad partimenniska, för att, Såsom Proudhon gjort, anfalla detsamma. En af de mest nödvåndiga och bjudande reformer i vårt århundrade, en reform, för hvilken endast dumheten, eller grymheten, kan tillsluta sina ögon, år den, som går ut på att i alla stora ståder förskaffa arbelarne båttre hemvist. Den uselhet, som vanligtvis plågar herrska i arbetsklassens boningar, blir alltför ofta kållan till allt annat elånde, ja till skurk aktighet och brott. Det år på vår så högt —— — 2 — — äS —