Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1850, sida 1

ty det lefvande ordet år — Guds son. Den sanna kommunismen år alltså detsamma, som den sanna kristendomen. Sannt år, att detta helande gär ganska smått; sannt år ock, att kommunism och socialism, sådane dessa hittills uppenbarat sig, t. ex. i Frankrike genom St. Simon, Fourrier, l Cabet, Proudhon, med flera, år mera en karrikatyr af dessa id6er, ån deras sanna uppenbarelse; dock år det en tröst får hvarje sann I kristen, ja en salighet, att helandet går framåt, att egoismen i våra dagar Päkkr, och att den sanna kommunismen och socialismen tillvåxa i verlden. Men man mäste hafva ett sint öra, om man allaredan vill förnimma något af den sanna kommunismen i verlden. Det år som att skilja åkta silfvermynt från det oåkta: det sker nemligen genom att lyssna på den fina silfverklangen, som höres tvårs igenom missljudet. Det blifver alltså dervid; menniskan år icke i sin grund styckad, utan hel. Menskligheten år ursprungligen Guds ende sons enda brud. Egoismen har skiljt henne ifrån sin brudgum, har skenbart sönderstyckat henne, och egoismen ropar nu ur hvarje oförsonad individ: -Skall jag taga vara på min broder?Men menskligheten år i sin innersta grund åndock alltid osynligen sammanhängande, alltid af ett stycke, men likt en söndersliten -skotrasa— såsom Luther kallar henne, — kastad i smutsen. Detta år egoismens verk. Der ligger hon, sonens brud, förkastad och. förbannad. Men han ålskade henne ånnu, såsom fallen; han kunde icke glömma henne; han steg ned och upptog en flik af den förkastade menskligheten, renade den och svepte sig deri såsom i en mantel, och satte sig dermed på Guds högra hand. Ännu ligger det öfriga af menskligheten i förkastelsens dy; men shan år såsom en vaskerskos såpa (Mal. 3: 2), han rentvår oupphörligen allt mera, och sveper omkring sig allt mera af den förklarade menskligheten såsom ett rikt och skönt draperi, der alla individer genomstrålas af honom, som år solen, och lysa hvar för sig såsom stjernor, likt de stjernor, som åro sådda dfver den blå manteln, hvilken omsluter på en gång himmel och jord. — Låsare! fattar I du bilden? — ty det år dock blott en bild och en liknelse. Prat! persilja! fantasteri! Så utropa hår, utan tvifvel, ett stort antal låsare, och de gitta icke genomögna mera af denna vår uppsats, ifall de annars låst så långt som hit; ty hår talas nemligen om något, som ej kan ses, höras, luktas, smakas med de yttre sinnena; hår år fråga om något, som man ej kan taga på med hånderna, och derföre år allt det der — Det år bedrösligt, men det år en sanning, som bekråstas af oÖrfarsndelen, att slertalet af menniskor åro så beskassade, att de ej kunna fatta något öfversinligt, ej förnimma en ide; således icke heller tro på någon ide, (ty sann tro år att invertes förnimma det himmelska); de gåspa, så snart man vågar tala med dem om ideer. Mårk: ordet id kommer af det grekiska idetv, åskåda, förnimma, — och de förnimma ingenting! Och likvål tro dessa menniskor sig med full såkerhet vara både visare och fullkomligare och båttre utrustade, ån de der fabtasterne,. som tro på det osynliga. Hvad de sjelfve i sin mörka själ ej kunna förnimma, — emedan ingen dagning der ånnu börjat och ingen morsonstjerna der ånnu uppgätt, — det förneka de rent af och blicka med ömkan och hån ned på dessa för deras dgon besynnerliga naturer, i hvars inre finnes ett själens strångaspel, speladt, genomandadt af himmelska vindar, och som derföre ouppligen klingar som en eolsharpa. — Hvilka af dessa båda slags menniskor åro dock i sjelfva verket de af en mild natur rikast utstyrde: Materialisterne eller idealisterne? Nu år det vål en sanning, att materialister och idealister hvar för sig åro ensidiga; men år det då ej möjligt att afhjelpa denna ensidighet, åtminstone hos endera, — hos de sednare? År det ej möjligt att tro på ideen, och likvål skilja det ideala och reala, det theoretiska och det praktiska från hvart annat? Är det ej möjligt att tro på det ideala, det absolut fullkomliga, åtminstone såsom mensklighetens yttersta och slutliga mål, och det oaktadt göra klart för sig, att menskligheten icke i denna verlden kommer till detta mål genom ett språng, utan måste nalkas dit med almåtta steg genom seklerna? Ack, menskligheten år i sin förnedring en -sengångare-. Det går smått med