Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1850, sida 1

Theologisk afdelning. om grunden till kommunism och socialism. Kommunism och socialism åro ideer, som icke upprunnit i menniskornas hufvuden först i vårt tidehvarf. Deras anor gå långre tillbaka, ån någon kanske skulle kunna komma ut med att tro. Vi kunde såga, att kommunism och socialism hafva sin grund i Guds ord, men utan tvifvel skulle detta svar synas låsaren antingen för ytligt eller för djupsinnigt: för ytligt, emedan det vore ett blott och bart vådjande till bibeln (t. ex. Ap. g. 4: 32—31) och sålunda ej theologiskt, emedan det ej innehölle någon vetenskaplig bevisning, d. v. s. någon härledning ur inre grunder; för djupsinnigt, emedan uttrycket Guds ord har ånnu en annan och mycket djupare mening, som då först skulle utredas. Kommunism och socialism hafva sin grund i menniskoslågtets våsendtliga, ursprungliga och osynliga enhet, i trots af menniskornas skenbara, oåndliga mångfald. Dersöre, så snart en menniska vill vara något för sig, oberoende af allt annat, eller af alla andra, så misstager hon sig; hon år egoist, hon syndar. Man år sig sjelf närmast, år en sådan menniskas valspråk. Hon gör sig sjelf till gud; hon afgudar sig sjelf, sitt eget jag; hon söndrar sig från Gud; hon år gudlös. Ty, menniskan år ej detsamma, som Gud; Gud år ett, menniskan ett annat; bårigenom skiljer kristendomen sig från pantheismen, eller den falska låran att menniskan, verlden, allt är Gud. Egoismen år motsatsen till den sanna kommunismen. Egoismen år sjelfva grundsynden, och ego (jaget) år den store syndaren. Den sanna kommunismen, hvars valspråk år: ålska din nåsta såsom dig sjelf, år mensklighetens högsta mål, i moraliskt hånseende, och innebår frålsningen från egoismens råa vålde. Kommunismen, såsom en mensklighetens fordran betraktad, grundar sig alltså på det i menskligheten uppgängna medvetandet om menniskornas ursprungliga och våsendtliga enhet, eller åtmistone på kånslan deraf. Men för det jag såger, att menniskorna i grunden och ursprungligen åro ett — en helhet — åro de dock icke derföre genast åter sammanfogade från egoismens söndring. Det sönderbrutna måste helas, och derilf måste ett bindemedel anskassas. Detta, såger bibeln, år Guds son. Men Guds son år ett djupt, ett mycket betydande ord. Guds son år namnet på en mångsidig, en sjelfmedveten och sjelfbeståmmande (d. å. personlig) kraft; han uppenbarar sig derföre på många sått, t. ex. såsom sanningen i menniskornas förstånd, såsom kärleken i deras hjerta, såsom försoningen i deras råttskånsla, såsom råttfärdigheten i deras lefverne, såsom det sanna lifvet, som upprinner i djupet af deras själar. — Omsider har Guds son uppenbarat sig i sin fullhet i en menniska, — och den menniskan heter Jesus Kristus. Från honom, såsom förklarad, utströmmar den absoluta sanningen, kårleken och råttfårdigheten, korteligen: lifvet i verlden, och år det sanna bindemedlet mellan de söndrade individerna.-Kårleken år det osynliga fridens band, som går på djupet af menskligheten och alltmer sammanbinder dess söndrade delar. Så äre vi nu, ehuru många, en lekamen, ty vi varda alla af det ena brödet delaktige (1 Kor. 10: 17) — åren alle en i Kristo (Gal. 3: 28). Så har kommunismen sin grund i Guds ord, såsom vi förut sade,