Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1850, sida 1

enligt vår öfvertygelse, i hvarje nu, ett prakuskt mål, som ligger oss ojemförligt nårmare, ån det theoretiska, ideala målet, och som derföre alltid bör tånkas skiljdt ifrån det sednare. Båda böra hafva det gemensamt, att de ligga i samma rigtning; och de måste sålunda begge på en gång utgöra föremålet för värt eftersträfvande. Just detta, att de begge ligga i samma rigtning, gör, att de för många synas sammanfalla, och det kortsynta ögat mårker blott ett, nemligen det, som ligger nårmast. Men det praktiska målet skiftar om och flyttas fram, allt efter som man uppnår den ena efterlångtade ståndpunkten efter den andra — under det att det ideala målet står fast som nordstjernan på himlen. Nu tro alla menniskor på något praktiskt mål, d. v. s. alla hafva något att stråfva efter hår i verlden. Men den, som nu år så svagsynt i andeligt hånseende, att han icke kan skymta något idealt mål, hvad såkerhet har han att hans stråfvande går i den råtta rigtningen? Betrakta den girige, den vållustige, den årelystne! Alla dessa hafva ett nåra liggande, ett praktiskt mål, som de ock mer eller mindre lyckas att hinna. Det sammanfaller med deras ideal; men, o ve! detta mål besinnes vid nogare tillseende hafva legat i orått rigtning..... Hvem upplyser dem nu . . . Il om misstaget? Hvem, om icke idealisterne? — Detta, nemligen att upplysa om det ideala målet, synes oss derföre vara idealisternes betydelse och åndamål hår i verlden. De stackars idealisterne! de lefva för sina idker och förstås sållan af verlden, och förstå ock sjelfve sållan att vårdera denna verldens goda. Deras praktiska mål år nemligen allt för ofta sjelfva idåen, och deruti fela de, ty det ideala år just icke genast det praktiska. Derföre gå och dälla, de såsom utopister inför verlden. Och ej år detta så underligt, ty de fleste menniskor begripa dem icke; det absoluta år ånnu, såsom för årtusenden tillbaka, opraktiskt; kristendomen, som just år låran om det absolut fullkomliga, år derföre ånnu, såsom i apostlarnes tid, -Judomen en förargelse och Grekomen en galenskah-; man gitter icke höra det obegrånsade budet: sdlska din nåsta såsom dig Sjelf, eller: svarer sullkomlige såsom eder himmelske fader fullkommen årlImellertid gifves det, såsom nyss antyddes, en möjlighet för idealisterne att blifva begripliga för hvardags-menniskor och tillvinna sig deras förtroende, nemligen derigenom, att de, såsom hår förut sades, noga skilja emellan det absolut sanna och det relatift sanna, mellan det ideala och det praktiska. Hafva således t. ex. kommunism och socialism, — eller eg ndomsgemensamhet och allas lika andel i vinsten af arbetet, — en ideal sanning, likasom budet: du skall ålska din nåsta såsom dig sjelf; så kunna de dock icke, i deras absoluta form, af någon stat ånnu upptagas i den borgerliga lagstiftningen, emedan tiden dertill jche ånnu år kommen, d. v. s., emedan menniskorna äånnu icke äro dertill utvecklade, ånnu icke dertill mogne, sännu icke englar:, såsom man behagar såga. Det år redan mycket, om ett större antal menniskor blott kunde tro, att sådant år mensklighetens aslågsna mål, mensklighetens ideal, hvartill den medvetet eller omedvetet stråfvar. Den borgerliga lagstiftningen måste dersöre hålla sig vid det praktiska målet, d. å. tillse, huru mycket, som rimligen i hvarje tid kan fordras af menniskorna, sådane som de åro. Just dersöre behöfver den borgerliga lagboken omskrifvas så ofta, på det målet må ståndigt framflyttas: Derföre eftertråddes i Sverige Kristoffers lagbok af kung Fredriks, och det år redan långesedan denna sednare icke mera motsvarar tidens kraf. Nu kommer dock allt hårvid an på, att lagstiftarne, på samma gång som de åro praktiske mån, tillika hafva ögonen öppna för sjelfva idealet, sör den absoluta sanningen, så att de alltid framslytta målet i den råtta rigtningen, och icke styra kosan hvarken åt höger eller venster om det absolut sanna, utan rakt emot detsamma. Dessa åro derföre egenskaperna af en stor lagstiftare, nemligen att han först med tro har sattat idealet, och sedan har nog takt att för hvarje tid rått och lagom bestämma det praktiska målet. En god lagstlftare måste således på en gång vara idealist och tillika så mycket materialist, att han ej förnekar åndlighetens naturnödvåndiga anspråk på rådrum, — på tid. Det bår för öfrigt och till slut anmårkas, såsom en högst rigtis regel för hvar och en som vill arbeta i den sanna kommunismens