Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1850, sida 2

böra uti någon våsendtligare mån numera kunna beståmma en . omtånksam köpman till affårer, till hvilka han i åfrigt ej har grundade anledningar, och har han det, så låra nog företagen blifva utförda, tull-lindringarna förutan. Det gifves ätminstone intet skål för, att staten skulle uppmuntra honom att, utan sådana anledningar, göra desse assårer. Af de varor, som, i anseende till tull-lindringarne, framför andra spela en roll, har artikeln socker företrådesvis tjenat importörerne till returlaster ifrån de tropiska länderna. För sådana laster tvifla vi dock på, att de, importörerne, i allmånhet och utan att konjunkturen dertill bidragit, fått för sig bibehålla vinsten eller fördelen af tullafdraget. Det inskränkta antal rassinaderier, som sinnes i landet, och följaktligen få köpare af råsocker till förkokning, har naturligen försvårat afsåttningen af denna vara hår i landet för importörerne, och meråndels gjort det möjligt för de förre, att, såsom man såger, råknamed de sednare. Når detta har inträfsat, har nog den föröfrigt genom införselsförbud hitintills skyddade sockerraffinadören vetat, att, vid köpslutet tillegna sig tull-lindringer ty importören kunde ej, utan att göra större uppoffring, ån tullrabatten uppgick till, söka att annorstådes realisera sin vara. Sedan den en gång hitkommit, måste han endera foga sig i anbuden, eller sjelf spekulera på sin vara. Utfölle då denna spekulation fördelaktigt, så hade tull-lindringen ingenting dermed att bestålla, ty det var konjunkturen, hvilken i sådant fall hade gjort raffinadåren villig att betala det högre priset. Vi tro ock, att, så vida ej konjunkturen i verldshandeln varit gynnande för importörerne af råsocker, det blott undantagsvis har, under de sednare åren, lyckats dem att kunna för sig bibehålla fördelen af tull-lindringen; ock, når konjunkturen gynnat dem, hade de ju, om ån ingen differential-tull funnits, lika vål gjort en god assår. Ått ett sådant förhållande, som det vi hår ofvan sökt åskådliggöra, verkligen under de sednare åren existerat för artikeln socker, år allmånt kåndt. Fördelen af tull-lindringen på socker har sålunda, under den sednaste tiden, ej kommit staten, ej rederierna, ej importörerne, utan blott sockerraffinerirörelsen tillgodo — det vill såga, ett intresse i samhållet, hvilket dessutom redan genom en abderitisk tull-lagstiftning långe varit i besittning af ett monopol, som för det obestridligen varit så fördelaktigt, att staten ingalunda behöft att genom sårskilta förfoganden — med eller utan framgång — försöka att för det tillskapa några ytterligare fördelar. Råttvisan fordrar erkånnandet af, att regeringens afsigter ej varit sådan; men så går det, då staten vill inblanda sig uti de enskiltes angelågenheter, då den vill söka att ,reglera, och leda nationens sysselsåttningar; resultatet blir alltid mer eller mindre bakvåndt, och sällan komma de, som tillgörandet såges gålla, att i sjelfva verket eller i långden deraf skörda någon fördel. Artikeln kaffe torde deremot vara den enda betydligare, vid hvilkens realisation det, i anseende till mångden af köpare, oftast har lyckats importörerna att tillegna sig fördelen af tull-lindringen; men då denna vara söretrådesvis ibland kolonialprodukter år en favorit för spekulationen, åro åfven de förutnåmnde riskerna af sluktuationerna i verldsmarknaden för densamma så stora, att vi ej kunna inse något skål, i följd hvaraf staten skulle söka att sårskidt och genom onaturliga medel samt, utan afseende på konjunkturerna, uppmuntra enskilte medborgare till import deraf. Det skulle föra oss för långt in i åmnet att sysselsåtta oss med en detaljerad granskning af de ölrige mindre vigtiga artiklarna, som åro föremål för tull-lindringen; vi inskrånka oss derföre till en hånvisning till det vi redan i almsnhef anfårt camt till fållan da