Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1850, sida 2

vackra och vålbildade, munnen liten och tåndrrna hvita som perlor. Också skrattade notarien, i motsats mot sin syster, mycket gerna. Hjalmar hade en tid fungerat vid embetsverken i Stockholm; men ledsen vid det sysslolösa lifvet derstådes, hade han flyttat ned till sin födelsestad och blifvit publicist, emedan hans förmögenhet tillåt honom att lefva ett oberoende lif. Nu hade han ej qvar något af sin förra bestållning, med undantag af titeln. Hjalmar var icke hvad man kallar en intressant personlighet; men han hade dock godt hufvud, var qvick, glad och munter, samt tyckte om ett godt lag och gjorde hvarje vagker slicka sin cour, utan att dock på minsta sått öfverskrida en för det passande gråns. Tvertom hade han ganska aktningsvårda grundsatser i detta afseende och behandlade alltid qvinnorna med grannlagenhet. Till följe håraf vann han bjertan dfverallt och ansågs af alla, som en utmärkt hygglig sållskapskarl. Förtretad kastade den unge mannen papperet, hvarpå han låste, ifrån sig på bordet och utbrast, våndande sig till systern: Nej, Sabina jag för icke in den artikeln.