Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1850, sida 1

styrkandet, af vårt dislerential-tullsystem, har genom debatterna vid föråndringen af brittiska navigations-lagarna blifvit så fullståndigt vederlagd, att den numera ej af nägon, som gör anspråk på att hafva följt med sin tid, kan anföras såsom ett försvar för fortfarandet af differentiala tullsatser. Det har under de nyssbemålta debatterna blifvit faktiskt ådagalagdt och upplyst, att det företrådesvis år kustfarten och farten på mindre fartyg, hvilka tillvågabringa dugligt sjöfolk för flottans behof, och att det endast år på en utstråckt verksamhet i dessa brancher, som något land kan grunda, en verkligen nationell marin. Det argument för våra svenska tullindringar, hvilket kunde hemtas från nyss åberopade föregifvande, torde vi derföre få anse såsom undanröjdt, sårdeles då man besinnar, att det fordrar för den simple sjömannen och matrosen — och det år ju ibland dem, som flottans manskap skulle efter anförde förutsåttning tagas — en vida mera anstrångande och vaksam, således hårdande och instruerande sysselsåttning vid att jenstsöra uti farten på de med skår och dar så talrikt omgifne kusterna, och i våra nordiska oblida och trånga farvatten, ån på de Öppna oceanerna. Att deremot den högre navigationen, eller styrmannakonsten, genom dessa långa resor utbildas, kan ej nekas; men för behofvet af skicklige och kunnige styrmäån och skeppssörare år dessutom sörjdt på åtskilige sått, och ingen torde vilja påstå, att vi, för att erhålla sådana, åro nödsakade att taga vår tillflykt till tullindringarna. För vär del hysa vi den tilltro till den svenska sjömannen och till de allmånna lagarne för tillgång och efterfrågan, att så långe, som vår sjöfart på aflågsna haf fordrar erfarne befålhafvare, komma vi, lika litet som någon annan nation, att sakna sådana, förutsatt att de erhålla tillbörlig ersåttning för sina mådor och omsorger. Om tullindringarne således uti förbemålte afseende ej kunna anses medföra någon direkt fördel för staten, så torde man invånda, att de likvisst indirekte öka statsinkomsterna, genom den större verksamhet i sjöfarten, genom den konsumtion af åtskilliga artiklar och varor, genom den sysselsåttning för folket, hvilka alla de sågas föranleda och öppna. Hårpå få vi svara: att tullindringarne i dessa afseenden endast kunna åka verksamheten i sjöfarten med större fartyg, genom att samtidigt minska densamma för de mindre, ty i och för sig kunna de ej i allmånhet stegra nationens förmåga att förbruka fråmmande varor, och på den beror dock ytterst låstetalet af den uti nationens aktiva utlåndska handel sysselsatta handelsflottan. Hvad deremot folkets sysselsättning och bergning samt statsinkomsterna beträssar, så låra vål begge de omförmålte yrkena få, hvart och ett i sin mån, aflemna sina behöriga quoter, hvarigenom sålunda ej någon öfrerrågande fördel kan uppkomma för statsverket uti att erhålla de inkomster af sjöfarten med större fartyg, hvilka den förr fått, eller annars kunnat hafva af sjöfarten med mindre fartyg; åtminstone år det såkert, att den fördel, hvilken uti ifrågavarande afseende vid en uppgjord balansråkning möjligen skulle anses hårsflyta från tulllindringarna, ej kunde uti någon mån jemföras med den beståmda och vissa minskning uti statsCAAA —— ö——