Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1850, sida 1

— — hvarje år allt mera i omfång och utstråckning. Denna utvidgning af fåltet för norrska handelsslottans verksamhet år en naturenlig utveckling, och hårslyter endast och ällekast deraf, att Norrmånnen, med sina vål och billigt byggda samt godt utrustade fartyg, kunna bestå i konkurrensen med andra nationers flaggor. Då sålunda rederierna uti brödralandet, oaktadt den allmånna konkurrensen, kunnat utvidga sin fraktfart på de transatlantiska handelsplatse rna, så måste åfven våra rederier, når de blifva satte i tillfålle, att ej allenast bygga, utan åfven utrusta, sina fartyg lika godt och billigt, som Norrmånnen, kunna fortsåtta och utstråcka sin fart på de ifrågavarande lånderna, utan att behöfva derför söka en anledning, i tull-lindringarne. Ätt man i sverige ej ånnu (ammanråknadt) bygger och utrustar fartyg för den långvåga farten fullt ut så billigt, som i Norrige, år visserligen sannt; men åtminstone hafva vi i dessa afseenden under de sednare åren varit uti en fördelaktigare position, ån de fleste andra sjöfartsidkande nationer. De svenska fartygen hafva derföre, enligt vår tanka, och utan att taga de omförmålte tull-lindringarna i beråkning, hitintills kunnat med hopp om framgång deltaga uti den transatlantiska fraktfarten; och detta af erfarenheten bestyrkta hopp år just det, hvilket vi anse, såsom den hufvudsakligaste orsaken till att vår långvåga fart, under de sednaste årtiondena, kunnat utvidgas. Vid att yttra denna förmodan, förneka vi ingalunda, att tull-lindringarna uti någon mån bidragit till förenåmnde resultat, eller råttare, att rederierna sjelfva vid byggandet af sina fartyg gjort afseende på desamma, samt måhånda till större delen ansett sig uti dem besitta stora och inbringande fördelar, samt sålunda tvifvelsutan derigenom, uti visst afseende, beståmt sig för att sysselsåtta sina fartyg uti de ifrågavarande farvattnen. Men desse fördelar hafva, såsom vi tro, med några undantag mera varit skenbara, ån verkliga, samt komma för framtiden åtminstone ej vidare att finnas. Det åligger oss efter dessa påståenden, och innan vi gå vidare uti vår undersökning, att visa: först och fråmst, att de fördelar, som tull-lindringarna ansetts medföra, isynnerhet under de sista åren, hafva varit obetydliga, och så godt som inbillade, ja i vissa fall till och med verkliga skador, samt sedan, att dessa fördelar, om de ock hitintills uti ett eller annat afseende för en eller annan redare och importör — således uti enstaka fall — verkligen existerat och uppkommit, dels hafva åtnjutits genom mångdubbla allmånna uppofsringar, och dels hådanefter ej vidare kunna af vederbörande förvåntas. Man har föregifvit, att staten genom att uppmuntra sjöfarten på aslågsna haf, derigenom skulle våsentligen befordra Jömannakunskapen ibland nationen, och sålunda för sjöförsvaret, genom denna fart, uti handelsflottan , uppfostra en stam af kunnige och duglige sjömån, af hvilka den i håndelse af krig, eller till vårn emot fiendtliga anfall, kunde göra bruk. Denna sats, som uti åldre tider och till och med för ej så många år sedan, antogs såsom ett axiom, och såkerligen åfven spelade någon roll vid införandet, eller till