Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1850, sida 1

Huru det förhåller sig med denna sak i Sverige, hehöfver man icke tala om för svenskar, som veta det alltförvål förut. Men då jag kom till Danmark, som i närvarande stund kanske år det mest demokratiska land i Europa, tånkte jag, att guld och gröna skogarskulle blomstra omkring hvarenda solkskola, och att interesset för solkskoleväsendet, såsom för den dyrbaraste nationalegendom, skulle lefvande och klart stråla i hvarje danskt bröst. Men utan att tadla eller ens denna gång forska efter orsakerna till företeelsen vill jag blott beråtta, hvad jag hört och sett. Se der ett hvitt stenhus midt på fåltet med en fyrkant af buskar, som på ena sidan omsluter gården och en annan fyrkant af mindre hus, hvilka med tillhjelp af ett högt, rödfårgadt plank bildar en gård på andra sidan af huset. Denna gård år stenlagd; husen bestå af hvarjehanda nådiga s. k. uthus, ett hus för 3 kor, 2 får och några svin, en loge, en lada, en torfoch en vedbod. Fönsterna i det större fråmre huset åro höga på ena åndan med motsvarande smala bråden, bevarade från allt ofredande både inifrån och utifrån; på den andra åndan af huset prydda med röda gardiner och blomsterkrukor. Hår år skolhuset sade skjutsbonden. Jag steg ur, gaf bonden sin betalning och trådde några steg al vågen ini den nåtta skolbyggningen. Till höger i den gång, sum ledde tvårs genom huset och afdelade det i 2:ne lika hålfter hördes sorl af barn, som låste; till venster var tyst som ute i den dimmiga, skymmande aftonluften. Jag steg in till höger, på hvilken sida, utom sorlet af de låsande barnen, ålven en hop mössor och ett vattenåmbar förkunnade, att skolrummet var belåget. Somliga af barnen stodo upp, andra suto stilla; men alla gapade nyfiket och förnöjdt (ty det var ju en omvexling i den enformiga låsningen) på den i intrådande fråmlingen. God aften Börn, hvar år deres lärare?, Ingen svarade ett ord, ehuru jag bjöd till att fördanska dialekten så mycket jag kunde. Deremot bligade de så mycket ifrigare, och några blefvo äfven rått muntra och sågo på hvarandra skrattande, sedan de sett sig måtta på mig. Efter en stund begynte några få att låsa igen, men mindre högt. Det var Suenboes bibliska historien, som de låste i, och af det ringa antalet (omkring 20 st.), och den sena tiden på dagen (kl. var omkring 3 4 e. m.) kunde jag sluta, att dessa måtte hafva varit bland de olyckliga, som denna dag icke kunnat sin lexa och som derföre, sig till straff och andra till varnagel, fingo sitta qvar, för att godtgöra den skedda skadan. Visserligen tyckte jag antalet var något stort; men Jag visste icke då, hvad som sedermera öfverallt bekråftafs, alt de fattiga barnen i Danmark måste låsa bibliska historien lika flinkt och flytande utantill, som våra tvingas att låsa Svebelii förklaring; ej heller, att låraren var en ung och derföre strång man, hvilken icke lårt afpruta något af skolans fordringar. Efter att förgåfves hafva sökt att inleda ett samtal med barnen, ty vi talade hvar och en å sin sida med tungomål, som ingendera af oss rått vål förstod, aflågsnade jag mig under