om folkskoleväsendet i Danmark. Från en resande landsman.) Bland alla väsenden i verlden torde det icke finnas något af så underbar beskaffenhet, som folkskolevåsendet. Alla menniskor tala om det, prisa och upphöja det till skyarne, skrifva långa och stora böcker om det, och påstå, at! det år det, hvarpå alla nationers framtid i sjelfva verket hvilar. Och dock, når man går ut på landsbygden, eller i ståderna söker efter detta våsende, finner man högst få, och hvad som år det aldra underbaraste, bland dessa få minsta antalet af föräldrar, som interessera sig derför; som hafva någon nårmare kånnedom derom, och med något slags deltagande följa dess lif och verksamhet. Sjelfvaste presterne fråga icke, i allmänhet taget, ens så , mycket efter detta våsende, som de H lagen åro nödsakade att göra, d. v. s. att besöka det och inspektera det hvar 14:de dag; de högt förnåmt bildade fråga icke alls derefter; och litteratörer och fosterlåndskt sinnade skribenter endast så mycket, som kan vara af nåden, för att deröfver skrifva en vacker bok. Förstås, att undantag hår gifvas; men jag talar om mångden.