arbeten för nationens framtida vål, samt dervid erinra sig att inbundenheten, tystnaden, hemlighetskrämerjet, sjelfrådigheten och likgiltigheten, icke åro vål egnade att motsvara folkets behof af svar på dessa en orolig tids påtrångande frågor: Hvad skall det blifva? Hur skall det gå? Och Svenska folket gör med en helt naturlig betånksamhet dessa frågor, under nuvarande förhållanden. Det har, efterhand, sett en mångd band låsta, hvilka, alltför murkna och trasslade, långe illa sammanhållit de stora och allmånna interessen, hvilka allena kunna sprida kraft och trefnad i samhållet; men dess förvåntan att se dem ersatta med nya, åndamålsenlige och varaktige, har icke motsvarats. Likvål åro dessa så behösliga, om icke de enskilte interessena skola med sin egoistiska djerfhet söka sammanknyta de lånkar, hvari de, hvar och ett inom sin sser, omkedja allt hvad de förmå, och på det såttet nya förvecklingar uppstå i folkets lif. Öfverallt kånnes mer eller mindre, men med en allmån trångtan efter ett slut, den oesterråttlighet, som af ett sådant halfgjordt statsmanna-arbete måste vara en följd; och i alla sinnen råder den öfvertygelse, att för möjligheten af en lycklig förening och enig sammanhällning erfordras att nationen må såttas i tillfålle att sannt och öppet uttala sina behof, sina Önskningar och de råtta, de möjliga såtten att dem tillfredsstålla. Vilkoret derför år en sann och på allmänna förtroendet allena grundad national-representation, samt en verklig konstitutionell huinisterslyrelse. Skole vi vål se vår regering betånkt uppå att förskasla oss detta, vid det blifvande riksmötet? Skall den redligt och vålvilligt öfvergifva hvad halft och ofullkomligt gjordt blifvit, för att skynda att bereda oss ett fullståndigt och båttre? Eller skall den ånnu envisas att vilja helt annat ån hvad folkets allmånna tånkesått gillar och åstundar? Ett kommande nytt år skall visa det. Det nu intrådda torde vara dömdt, att endast blifva ett tålamodets och öfverseendets.