kårlek för Amelie och den kånsla af pligt, som drog honom till Adelaide . äDet var ett brott du begick, då du lyssnade till förförelsen — sade plisten. — Du år skyldig att försona detta brott. -Du år skyldig Amelie din tro — sade sade kårleken. — Hon ålskar dig med verklig passion, icke för den yttre skönhetens skull, utan för ditt hjerta, dina sjålsegenskaper. . Men mitt barn. . Adelaides barn! ... nej, nej ... jag kan icke dfvergifva det.... Det finnes då icke något medel. . Tankfull och dyster lemnade Alfred Willner grottan och återtog vågen till hufvudbyggningen.