Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1850, sida 1

— nn ty — tillade hon, i det hon dolde ansigtet i hånderna — om du örvergifver mig, ålvergifver du på samma gång — ditt barn.Willner spratt. till, såsom stungen af en orm. År du viss på hvad du såger, olyckligautropade han med bruten ståmma. -Fullkomligtsnyftade Adelaide. Willners hjerta sammanpressades af den våldsammaste smårta. Hans drömmar om sållhet vid Amelies bröst försvunno, likt en rök. Framtiden visade honom ett helt lif vid denna qvinnas sida, som vål kunde skånka honom guldets skatter, men från hvilken han funnit sig allt mer och mer asflågsnad, sedan han lårt kånna den verkliga kårleken. Hvad kunde hon hådanefter vara för honom? ... Hans barns moder; ... detta var allt. Sedan sinnesruset vid hennes harm flyktat, hade Willner funnit, att han låtit snårja sig af en listig och låttsinnig kokett, hvars håftigt uppflammande passion lika hastigt skulle utslockna, emedan den hade sin rot icke i hjertat, utan i sinnligheten. Adelaide var icke den qvinna, som förmådde på allvar fångla en man, sådan som Willner. Hans själ var för upphöjd att icke förakta de konstgrepp hon anvåndt för att fånga.