Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1850, sida 1

iAiii iii — — gjort hvarandras bekantskap i Cuxhaven beger han sig bort att sålja kork till en kypare från Neufehatel, hvilken med sitt hemlands vanliga glådtighet år sysselsatt med att traktera den schweitziske mungigan, svånger sin -dexeloch bjuder ut sina superfina viner till -röfvarepris-. På ett annat stålle svånga några stela -hjortarsina fina promenadkåäppar och svettas erbarmligt för att behaga en i hög grad tåck och retande MasthngsslickaUngherrarnes sjelssvåld stöter för hufvudet den personisierade bildningscirkeln-, som uppmanar Handelstidningen att samt och synnerligen läta porträttera dem i sin följetong. — Ibland dandiesfrån Götheborgs hamngator ser man hår åfven en ung, elegant klådd man, som år synnerligen besvårad af några, som göra anspråk på hans bekantskap från den tid, då han uppvexte på femkanten, hvilken tid han naturligtvis skrifvit i Glemmebogen-, såsom Danskarne uttrycka sig. Dock, hvem kan uppråkna alla dem, som röra sig i detta brokiga hvimmel? Jag vill till slut fåsta din uppmårksamhet på blott en enda person till, nemligen den der korpulente ryttaren, som böklagar sig öfver att helt nyligen hafva blifvit kastad ur sadeln, och det så oförhoppandes. att han helt och hållet förlorat koncepterna. Det år en afskedad hågre artilleriofficer, hvilken, oaktadt sin långa militåriska bana, icke måktat hopspara så mycket, att han kunnat lågga sig till en civil klådning. Stackars f-n! Han måste nu hos K. M:t Ånhålla, att af nåd och barmhertighet få larfva sina återstående dagar fram i uniform, ehuru åfven den genom det plötsliga fallet ur sadeln fått åtskillige skavanker, eller, såsom sjömannen från -Luciauttrycker sig, blifvit alldeles förb-dt -skamsilad-. Han ämnar nu att, ehuru i fråga om civila klåder en sanscullott, såtta sig ned på sin vlilla gård,, der han med fordna komrater hoppas att få tömma ett glas, hvilket hans heder såger honom ej vara orått. Den lilla glådjen kan man ock gerna unna honom i han stora -underdånigabedröfvelse. Vi måste nu skynda oss för att i fackeltäg följa nationens vårdade inspector, professor Ebbe Samuel Bring, hem till hans boning. Han har hedrat festen med sin nårvaro och har redan tagit assked af vårdarne. Tåget går i vacker ordning öfver Lundagård till den gamle lårarens. hem, der han med några hjertliga ord till afsked skiljes från ungdomen, som å sin sin sida tar afsked af honom under hurrarop och våldiga sansarer. Återkomne till Lundagård, uppföra vi ånyo en fackeldans under ett stort tilloph af åskådare, som bland annat finna våra damer alldeles förtjusande. Men jag måste vål nu återtaga den historiska, beråttande stilen. Sedan vi ånyo intrådt i Thorssalen infunno sig deputerade från Wermlånningarne och Vestgötharne, hvilka begge nationer tillsammans firat dagen, morgonen med maskerad och aftonen med sexa å stadshuset, dit de nu genom sina ombud inbjödo oss att tomma ett glas punsch. Tåget till och frän stadshuset egde rum under klingande spel och med flammande facklor. Dit anlände helsades vi af den Wermlåndska nationens ypperliga dubbelqvartett och sedan vi hos Wermlänningar och Westgöthar tillbragt en glad timma och inbjudit dem till oss, tågade vi allesammans, Gå