Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1850, sida 1

Måndagen d. 24:de Sept. 1349, kl, 3 till I I (midnatt) fick i sigte på lå bog en seglare får babordshalsar; lade ögonblickligen upp roret; men då vinden var skral, kunde jag icke falrla hastigt nog, utan stötte på bem. seglare I :midskepps, bråckte klyfvarbommen, vaterstagen och kranhjelkarne samt ett stycke af fasta barken och 3 halsar, åfvensom skadade I åtskilligt tågvirke; låg ungefår en timma, innan jag kunde blifva klar från densamme. Bem. seglare var skonerten Axel, tillh. James Dickson i Götheborg; gick genast i för fattning med att berga riggen och såtta upp rvett walerstagtackel samt ett stycke till klyf-varbom och fortsatte min fård kl. 4-. Beträffande mitt handlingssått under denna olycksbåndelse får jag begåra plats sör fölI jande, af båtsmannen Knud Tollefsen och matrosen Christen Andersen under edelig förpligtelse afgisna förklaring: Vi undertecknade, som begge befunno oss om bord på skonerten Marion från Porsgrund, förd af kapten Jensen, då den, natten till d. 24:de sistl. September, i engelska kanalen stötte tillsammans med skonerten Axel, kapten Wahlström från Götheborg, få hårmedelst i öfverensståmmelse med råtta och sanna förhållandet intyga, att då vi från Marion fingo Axel i sigte, låg denne sålunda, att det var oss omöjligt att undvika sammanstötningen, emedan vi under nattens mörker alls icke hade märkt bem. fartyg; hvadan det icke eller å vår sida kunde göras annat, ån att ögonblickligen lågga upp roret, hvilket dock icke gagnade till någon ting. Efter sammanstötningen beråttade imellertid befålhafvaren på Axel, kapt. Wahlström, att han hade sett oss och visat lanterna. Vinden var då af den beskaffenhet, att Axel, om man å bord å den hade varseblifvit css, mycket vål hade kunnat gå klar för oss, hvadan det år och förblifver OSS oförklarligt, att kapt. Wahlström icke manövrerade sitt fartyg sålunda, att kollisionen undveks. Efter att denna hade inträffat, hvarvid vi stötte på Axel midskepps, bråckte klyfvarbom, waterstag, kranbjelkar samt ett stycke af den fasta barken och ledo någon skada på tågvirket, då Axel deremot, såsom det tycktes, blott bråckte ett mårsrå, en lucka i skansklådningen och ett stycke af sockröstet — varseblefvo allsicke srån vår kaptens sida något brutalt uppförande mot befälhafvaren eller besåttningen om bord på Axel, utan tvertom, att vår kapten erbjöd den svenske kaptenen assistens. Vi vore alle man på dåck och åtminstone förekom det oss undertecknade som om kapten och besåttning på den svenska skonerten icke gjorde något alls för att få fartygen klara från hvarandra, Jag undertecknad, Knud Tollefsen, som vid tillfållet stod till rors på Marion, varseblef att tvenne unga sjömån hade kommit om bord till oss och spatserade helt lugnt i lovandringen-, hvilket jag genast raporterade till kapt. Jensen, hvarefter vi begge hörde, att bem. kapten i vredesmode båsalte dem att återvånda till sitt eget sartyg. Dessa unge mån, som på intet vis gålvo tillkånna åndamålet med deras besök hos oss, ånnu mindre begårde att få veta fartygets och kaptenens namn, blefvo, såsom nyss nämndes, visserligen af vår kapten, alldenstund ingen fara var å fårde, med strånghet tillsagde att förfoga sig om bord å deras, eget fartyg ; men SEE SEEN SEEM —