Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1850, sida 1

stolta ådlingar, hvaraf Sverige ånnu kan skryta att vara i besittning af några så exemplar. Adelaide och Augusta hade således samma slågtdrag, men voro dock för öfrigt mycket olika. Den förra, som var yngst, strålade af en skönhet, hvilken icke ens de sorgens moln, som för ögonblicket voro lågrade på hennes panna, förmådde betaga sin glans. Hennes rika, lockiga hår svåfvade fritt öfver kindens rosengård och skuldrornas liljor; den svarta sidenklådningen slöt sig tått efter urbildligt sköna former och nedanför densamma framskymtade stundom en med en sammetsko bekladd fot, så liten, att kårleksgudinnan sjelf skulle afundats densamma. Men fröken Adelaide var tyst och nedslagen. De öfriga båda flickorna kunde knappast aflocka henne ett ord, ånnu mindre ett löje. Det syntes tydligt, att en sorg hvilade öfver henne, — en sorg, så mycket bittrare, som hon icke ens hade haft mod att anförtro den åt något deltagande bröst. Det skall i sinom tid blifva upplyst, hvad det var för bekymmer, som förmörkade Adelaides panna; ... nu måste vi yttra ett par ord om de båda öfriga unga damerna. Den åldsta af dessa, fröken Augusta Stjernkrona hade, som vi nåmnde, ingalunda blifvit