Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1850, sida 1

A2A 55 ligtvis alla möjliga inteckningars skattlåggande och det med en så betydis procent, att kapitalisten, heldre sinner sin råkning vid industriella företag sjelf, ån vid förråntandet och utlåningen åt andra. Hårigenom lede den mindre bemedlade intet afbråck, penningetillgången blefve icke eller mindre; ty dels uppkomme derigenom en så lislig konkurrens till arbetsförtjenstens stegrande, att det ekonomiska oberoendet i allmånhet, och derigenom åfven politisk frihet, skulle göra såkra framsteg långt hastigare, ån med nuvarande institutioner år möjligt bland de arbetande -— de må nu arbeta med hand eller hufvud, på kontoret eller vid plogen, fabriken eller verkstaden; och dels alstrade den allmånna vålmågan nya kapitaler, medel till stegrad verksamhet, hvarjemte kapitalister såkerligen alltid komma att finnas, som föredraga förråntningens maklighet, råntan må nåstan vara så låg som helst, framför deras anvåndande till industriella företag fom fordra omtankans och eftertankans anstrångningar. Når man nu hårtill mårker, att inteckningsbeloppet i Sverige utgör 130 millioner rdr bko) och tånker sig detsamma belagdt med någon viss per-milleafgift; så skulle hårigenom uppkomma en rått artig summa till låttnad i våra betryckta skattdragandes tunga och hetta-. Huruvida principen kunde och borde utstråckas till alla kapitalistens penningetransaktioner, såsom att han alltid vore skyldig att chartera vid förlust af lånebeloppets större eller mindre del, år också en hithörande fråga, hvars föreskrift skulle i sin mån bidraga att göra skatterna progressiva, det vill såga: jemkade efter den verkliga förmögenheten. Allt som inslöte enligt den nya beskattningsgrunden, blefve en besparing för dem, som nu tryckas af bördorna enligt den gamla. Men skatteprogression måste införas i ånnu större kala, om deraf skall upphemtas någon väsendtlig fördel för moralen och statsekonomien, för folkets sedliga, statsråttsliga och timliga pånyttfödelse. De styrande eller, rättare sagdt, de magthafvande — rikedom gifver alltid en viss magt öfver dem, sam hafva mindre eller intet, — skola dock icke medgifva skatteprogressionens införande, ehuru gerna de se progressionen införd i alla andra frågor, som sammanhånga med egendomen. Så t. ex. vilja de nödvändigt göra valrätten till nationalrepresentationen progressiv; den som råder öfver stora egodelar skall nådvåndigt ega större valrått, ån den, som råder öfver mindre, likasom den regeln någonstådes vunnit bekräftelse, att stora egodelar alltid gifva innehafvaren stort förstånd eller mera fårstånd, ån mindre egodelar. Låsaren mårker genast, att egodelar och förstånd icke ega ringaste sammanhang med hvarandra, ingen relation till hvarandra; men, då det år fråga om råttigheters tillskansande, göra de magthafvande aldrig afseende på en sådan småsak, som logiskt sammanhang och tankeföljdrigtighet. I sin progressiva ifver för valråttens tillvext i de högre regionerna, der den, ifrån att varit arithmetisk inom de lågre, blifver geometrisk och således multiplicerad med samma storhet, hvarmed man hittills blott adderade ganska för) Hela uppskattningsvärdet af fasta lägenheter i Sverige utgör omkring 412 millioner rdr bko. Således år öfver 1:del af all svensk fastighet intecknad. 2 —