sigtigt, gå de magthafvande tillochmed så långt, att valråtten inom de lågsta regionerna reduceras till noll. De som påstå, att stora egodelar ge stort förstånd och derigenom berattiga innehafvarne till större valrått, måste ock af blott logisk anståndighet beredvilligast medgifva, att stora egendomar ge stor afkastning och mera afkastning, ån mindre egodelar., Egovidden och afkastningen hånga långt bättre tillsammans ån egovidden och förståndet; ja, de ega tillochmed verkligt och nåra sammanbang. Man torde således ej behöfva emotse inkast mot principen, ehuru det vanligen heter, att inkomsten af stora egendomar år proportionaliter mindre, ån af små egodelar. Hårpå behöfver man ej ge den stora godsegaren annat svar, ån: sköt sjelf din egendom med samma omsorg, samma inskrånkta lefnadssått, samma uppoffring af lifvets alla beqvåmligheter och med alla de medel, som står det stora förståndet tillbuds, — och din egendom skall proportionaliter gifva mångdubbelt stårre afkastning, ån den lilla tegen, den lilla egodelen. Nu skattar dock den lilla tegbrukaren proportionaliteter precis lika mycket, som den stora godsegaren, hvilken eger tusende hjelpmedel till egendomens uppbrukande och förådling, som den förre aldrig kan tillegna sig; arbetet i stor skala år alliid mera vinstgifvande ån i liten, under förutsåttning af samma nit och omtanka på dem begge o. s. v. Borde nu icke, under sådana förhållanden, åfven beskattningen, likasom förut den åskade valråtten, vara progressiv, med större eller mindre tillvåxt i samma mån egovidden våxer? Månne icke, om innehafvaren af 5 tunnland kan betala 5 rdr i skatt och åndå lifnåra sig på askastningen, innehafvaren af 50, af 500 tunnland då kan betala något mera, ån 50 eller 500 rdr i skatt och åndock lifnåra sig på afkastningen? Samma grundsats skulle naturligtvis utsträckas till alla skattdragande, i hvilken samhållsstållning de ån lefva; den högre lånade embetsmannen bör icke blott, såsom nu sker, draga en högre skatt, ån den lågre, i samma proportion med lönebeloppets tillvåxt, utan i något mera stigande; ty esomostast intråssar nu det förhållande med sårskilda låntagare, som uteslutande måste egna all sin tid åt tjensten, att den ena erlågger skatten af sin besparing, då den andra dermed måste öka sin skuld, utan att kunna tillvitas hafva såmre försarit sitt lilla lånebelopp, ån den förre. Vore månne icke hår billigt, att det större lönebeloppet belades med en skatt, som stode i förhållande till behållningen och ej till lånebeloppet; som vore progressiv efter någon annan lag, ån den oråttvisa proportionen af lönernas riksdalertal? Det sker hårutinnan en dubbel oråttvisa mot den ringa lönte, enligt våra nu gållande beskattningsgrunder. Råsonnemanget kan följdrigtigt utstråckas till alla föremäl för beskattning i ett samhålle och borde så utstråckas. Genom tillåmpning af denna beskattningsmethod, den progressiva, blefve en stor och allmån obillighet, om icke formlig oråttvisa, i beskattningen afhulpen: skattebeloppen, hvad namn de äga må, kommo att mera utgå af behållningen, vinsten, öfverslödet och således efter förmågan att erlågga dem, och ej, såsom nu år vanligaste håndelsen, af bristen, fliten och omtankan. Att egaren af stora gods och lågenheter tål vid en beskattning, som stiger något fortare ån egendomsvidden, då deremot den mindre brukaren eller nåringsidkaren finner sig nedtryckt af den nuvarande beskattningen, som stiger eller faller i precis samma förhållande, som egendomsvidden, visar oss det dagliga lifvet. Med hvilka bekymmer emotser icke alltid hemmansbrukaren i gemen, den frie arbetaren och deras vederlikar uppbördsståmman? Hvilka förnödenheter måste han icke afyttra för att kunna gålda skatterna till staten, embetsmånnen och kommunen, då deremot den store godsegaren, kapitalisten der