Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1849, sida 1

som på honom allossade det mördande skottet? — Var vål folket otacksamt mot Carl August, påbelprinsen, såsom han af de höge Herrarne benåmndes? Var det icke klagan, gråt och jemmer i nåstan hvarje hus, når budskapet om hans alltför tidiga, ännu i en ogenomtrånglig, mystisk slöja svepta död ankom? kråfde icke tillochmed raseriet öfver hans afdagatagande (såsom folket trodde) ett blodigt försoningsosler i riksmarskalken grefve Fersens person, och tåras icke ånnu bland folket månget Öga, når hans namn nämnes? — Månne vål detta år bevis på otacksamhet-? Eller månne icke tvertom? Och Carl Johan sedan! Var vål svenska folket verkligen så otacksamt emot honom, som man velat låta påskina? Oaktadt det icke återerhöll en enda tum af Finlands jord, ej en gång Ålandsdarne, och oaktadt hela svenska Pommern samt Guadeloupe skiljdes från riket, så, om man samvetsgrannt och redligt går upp kontraråknin! gen mellan Carl Johan och svenska folket, blir det i sanning icke detta sednare, som vid bokslutet kan komma att debiteras för bristande tacksamhet. Lika litet kunna vi finna, att svenska folket brustit i uppfyllandet af sina tacksamhetsförbindelser mot vår nu regerande konung, för så vidt hans tånkesått och åsigter kunna bedömas af hans regeringshandlingar. Sållan eller aldrig har vål någon konung uppstigit på thronen under så ernnanae, auspicier från folkets sida, som Oscar den förste. Redan från sin första ynglingeålder hade han åtnjutit folkets kårlek och utgjort föremålet för dess förhoppningar. Ju befångdare och grundlagsvidrigare det tillgick under Carl XIV Johans sednaste regeringsår, desto mera ökades förhoppningarne på hans son och eftertrådare, desto närmare slöt kårnan af nationen sig till honom, och med desto större våntan motsåg man den dag, då han på det ramlade gamla systemetsruiner skulle uppföra ett nytt, tids-, förnustsohh råttsenligt. -Ille faciet-, han skall göra det, var den dlimänna tanken från den ena grånsen af riket till den andra. Sjelfva det valspråk, som den nye konungen den 8:de Mars 1844 låt anbringa omkring sin vapensköld, var egnadt att ytterligare stegra de förhoppningar, man fåstat vid hans personlighet, hans goda hjerta och de bland furstar Dynnliga insigter och kunskaper, som man visste honom ega. Den oppositionsstorn, som brusat omkring Carl XIV:s thron och förbittrat hans sista lefnadsdagar, lade sig plötsligt, når konung Oscar fattade den ärsda spiran, för att förverkliga det heliga löfte, hans valspråk innebar. Det lugn, som nu intrådde, afbröts endast af jubelrop, höjde af just det: folk, som man vill ståmpla såsom otacksamt-; men som i sjelfva verket öfverser med sina konungars fel och svagheter vida mera, ån hvad de sjelfva kunna ana, ja vida mera, ån hvad dess egen vålfärd och lycka borde I ; medgifva. En stor del tidningar delade denna allmånna glådje, denna srsjusningssebere, såsom det gamla systemets sköldhållare kallade utbrottet af densamma; och de, som icke obetingadt ville öfverlemna Sig åt en fröjd, för hvars varaktighet man i det stora hela icke hade någon annan garanti, ån den nye regentens personlighet och goda egenskaper, förhöllo sig stilla, utan att gifva luft åt sina känslor, hvilka dessa nu ån voro. I början såg det åfven ut som om konungen med nit och vårma ville åtaga sig folkets sak, undersöka dess behof och låta dess fordringar råttvisa vederfaras. Stånderna sammankallades, representationsfrågan bragtes å bane, och konungen låt genom sin förste minister förklara, att den numera sicke kunde falla-. Den förhatliga indragningsmakten försvann, frågan om den lika arfsråtten afgjordes efter folkets önskningar; en i ganska liberal anda assattad handels-, handtverksoch fabriksordning utfårdades; åtskillige onera, som håmmande och menligt inverkat på bergsoch bruksrörelsen asskassades o. s. v. Med ett ord: en tendens till ett båttre visade sig i många af regeringens handlingar och folket erkände åfven så vara förhållandet, erkånde det med vårma och tacksamhet. Kom så 1847—48 års riksdag med sina vidunderliga s. k. kungliga propositioner, sina från regeringens sida gjorda framstållningar om dels ökade och dels nya ,anslag, sitt neutralitetssystem, sin skuggrådsla och sina prohibitiva åsigter. Blott en enda gång framtrådde konungen och talade i frisinnad syftning, lemligen då han uppmanade