Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1849, sida 1

,.AHAHAi: — ett uppenbart hån? Hvad vore vål regenterne utan folken? Hvad hafva de vål utråttat och hvad kunna de vål utråtta dem förutan? Slå upp historien! den skall såkrast och båst besvara dessa frågor. Den skall med ojåfaktiga bevis ådagalågga, att allt det anseende, all den åra, all den glans, som i tideböckerna omgifva regenternes namn, ursprungligen åro att tillskrifva folken, de af så månget krönt hufvud föraktade, otacksamma folken: Lika litet som Egyptens konungar utan sina undersåtares bistånd kunnat uppföra de pyramider, som förvara deras stoft, lika litet hafva furstarne i allmånhet kunnat utråtta något stort, varaktigt och minnesvårdt utan ullhjelp af de solk, öfver hvilka de kommit att herrska. Vi vilja icke hårmed förneka de få råttrådige, store och vise regenter, hvilkas namn historien förvarar, den åra, som dem med råtta tillkommer; vi vilja blott, att man skall erkånna, det de icke med all sin råttrådighet, godhet och vishet hade kunnat uppnå den höjd af storhet, hvilken de nu innehafva, så vida de icke i sina bemödanden och stråfvanden blifvit understödde af andra ån blott deras egna krafter. — Att folk kunna existera utan konungar och lefva -ett ganska lyckligt lif, derom vittna med hög röst både det förflutna och det närvarande; men att en konung kunnat regera utan folks, derpå har man allt hitintills saknat hvarje exempel och kommer åfven framdeles att så göra. Hvad regenterna hafva varit eller åro, det hafva de varit och det åro de, i det stora hela taget, genom folken. Men kan detta icke nekas, kan denna sats icke med några giltiga skål vederlåggas — hvilken orsak hafka vål regenterna och deras anhångare då att beskylla folken Detta hvad beträffar folk och regenter i allmånhet; nu till ett specielt fall bland de många, som kunde framdragas! Folket år otåcksamt! så ljuder det åfven inom vårt fådernesland från de styrandes sida, och hela hopen af -konservativer, grår, konungatjenare och lycksökare upprepa i korus denna klagan, denna beskyllning. — Det år en grof, en lågsinnad osanning-, svarar vår historia, och vi och tusende sinom tusende med oss upprepa dessa ord. Svenska folket, i massa taget, har aldrig varit otacksamt. Det finnes tillochmed få folk på jorden, hvilka i tillgifvenhet för sina regenter gått så långt som. det svenska. Det har för dem uppossrat allt, stundom tillochmed sin sjelfståndighet. Svenska nationen har, så att såga, med modersmjölken insugit kårlek till Konungen och fåderneslandet, och ån i denna dag vill den svenska allmogen icke gerna tillskrifva Konungen, utan de höge Herrarner, skulden för det origtiga, det förvända, det oråttvisa, det tidsvidriga, hvilket esomoftast framtråder i regeringens handlingar. Kungen år bra, blott ban finge vara i fred för de höge herrarne år bland massan af svenska folket ett talesått, som vi sjelfve och våra förfåder oråkneliga gånger hafva hört upprepas. Det ligger något på en gång vackert, rörande och åkta konstitutionellt i dessa ord, åfven om den, som nårmare kånner stållningar och förhållanden, stundom ej kan billiga hvarken dem eller den barnsligt fromma, menlåsa tro, på hvilken de såsom reflexion grunda sig. Vi erkånna upprigtigt, att vi mången gång varit frestade att lemna dem af allmogen, med hvilka vi samtalat, i denna deras från förfådren årfda tro, dels i följd af vår grundsats att alltid hysa aktning för andras öfvertygelse, når den kan bjuda skål för sig; dels ock emedan det i detta allmogens sått att uttrycka sin tillgifvenhet för statens öfverhufvud låg ett genljud, ett minne från fordna dagar, då åfven vi trodde benåmningen -Konung, vara ett inbegrepp af allt stort, sannt, råttvist, ådelt och godt. Ätt vi icke vid dylika tillfällen kunnat följa vår kånsla, utan måst hålla oss vid den strånga, obevekliga verkligheten, har ej varit vårt fel: Hvarföre hafva icke våra Konungar gjort folkets tro, folkets förhoppningar, folkets förtröstan till — sanning? Folket år otacksamt:, såger man. Vi skulle med bevis på bevis ur svenska historien sedan åldre tider kunna ådagalågga motsatsen.. Men hvarföre gå så långt tillbaka i tiden, då exempel, som kunna bevisa svenska folkets tacksamhet eller otacksamhet, åro att tillgå på nårmare håll? — Var svenska folket otacksamt mot mot Gustaf III, förtjusareko