Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1849, sida 1

på hHågrå manader, att nan då var duglig och kunde befordras till 2:dre Major efter Sandels, som blef öfverste-låjtnant på stat. Han har vidare fått se löjtnanten på stat vid Svea garde, grefve Sandels, befordras direkte till 2:dre major vid Nerikes regemente och snart derefter erhålla Svårds-orden, till prejudice för många hans fordna kamrater vid gardet. j Han har fått se kaptenen i topografiska korpsen, grefve Hamilton, på den korta tiden af mellan 2 och 3 år befordras till major i armåen, kommendör af Nordstjerneoch riddare af Svårds-orden. Och ser han då efter, att åtminstone största delen af de befordrade herrarne hafva hoscharger, adjutants-befattningar m. m. å högsta ort, tror han sig funsnit skålet till deras hopp. Tillhör han 3:dje militårdistriktet har han kunnat på nårmare håll se de förunderligaste befordringar. Han har då kunnat skåda kaptener tagne från Skaraborgs och Westgötha Dahls regementen till majorer på Westgötha och Elfsborgs regementen och kaptener från Westgötha regemente utplanteras som majorer på andra. lan vet, om han kånner personerne i fråga och dem, som de prejudicerat, att flera åtminstone ingalunda innehaft de förtjenster, som kunnat råttfårdiga deras framdragande. Många hafva varit så fårska kaptener, att de ej hunnit vål öfvertyga sig sjelfya, ån mindre andra, om de passa att föra befål eller ej. Om flera år mera ån troligt, att döma efter ryktet, att vederbörande sjelfva redan insett sitt misstag. Och hvad år orsaken till alla dessa ovanliga befordringar inom 3:dje distriktet? Jo — att dess generalbefålhafvare vill så. Han vill skicka den ena hit, den andra dit och tror sig ensam åga en så skarp blick om personens duglighet, som kan såttas emot både regementschefernes och alla andras. Om regementschefen vill hafva en af sina kaptener till major, så vill generalbefålhafvaren hafva en annan, och nog måtte chefen båttre ån generalbefålhafvaren kunna bedömma dugligheten hos den officer, som den förra slersaldiga år haft under sitt befål och den sednare blott sett kanske några gångor? Och hvem vinner, når någon chef har såpass sjelfståndighet att han ej, i likhet med öfverste Heijl, kan förmås åndra sitt förslag? Jo — erfarenheten svarar: generalbefålhafvaren! Och af hvad orsak frågar man? Allmånna opinionen nåmner herr generalbefålhafvaren icke endast som en stor favorit å högsta ort, utan snart sagdt såsom allsmågtig. Och hvilket kan vara farligare för systemet ån om, som det synes, det så förhåller sig, att generalbefålhafvaren ensamt beståmmer alla befordringarne inom sitt distrikt? Man omtalar, att samme generalbefålhafvare i somras skall hafva offentligt presenterat en ung kapten vid Westgötha reg:te såsom blifvande major på ett annat i distriktet och detta för slera medlemmar af samma regemente. Platsen år vål ånnu ej tillsatt; men går det som det plår, får han vål ej heller dementi derutinnan. Bland de förunderligaste språng på befordringarnes bana år vål den nyssutnåmnde chefens för Elfsborgs regemente, adjutanten hos konungen m. m. m. m. herr WestfeltsFödd år 1806, stod han ännu i April 1847 som löjtnant på stat vid Elfsborgs regemente, befordrades under år 1847 till kapten vid regementet, major i armåen, 2:dre major och adjutant hos konungen, år 1849 till öfverstelöjtnant, riddare af svårdsorden, öfverste och chef, allt vid samma regemente; således på 23 år har han gått från löjtnant till regementschef, och det vid samma regemente. Det ser ut som om allt, som varit honom i vågen, skulle undanrödjas. Så fick major Mannerselt öfverstelöjtnantsplats på Westgötha Dahls, herr Nordenfelt, som var öfverstelöjtnant vid Elfsborgs, chessplatsen vid Jönköpings regemente, och sist general Dahlstråm, landshöfdingebestållningen på Gottland, allt för att successive lemna rum för herr Westfelt. Och med hvilka utmårkta förtjenster har vål denne man kunnat dokumentera sina, i så orimlig skala, tilltagne befordringar? Låt vara, att han år en skicklig officer, men vid regementet och den der förefallande tjenstgöring har han ej kunnat hinna rutinera sig annat ån som subaltern, då han sedan dess mest varit anvånd som adjutant. Hans relationer på högre och högsta ort äro uppenbarligen hans största. förtjenster och hufvudsakligast dessa hafva skaffat honom -vid 43 års ålder en högre tjenst i arm6en med åtföljande be