säkert till befordran mycket mera beråttigade kamrater och förmån. I fall grundlagens bud blifvit esterföljdt, att endast personens förtjenst och skicklighet, men ej något annat, tagits i betraktande vid bestållningens tillsåtI tande, hade såkert ej herr Westfelt, han må I för dfrigt åga hvad kunskaper som helst, kunnat komma i fråga vid tillsåttandet af denna plats. Medgifvas måste således, att endast lyckan att stå vål å högsta ort eller hos dem, som sjelfva göra det, det vill såga favoritskapet, vållat om ej alla, åtminstone största delen af de hår förut flygtigt framkastade exemplen på nutidens befordringssystem. Hårtill kan dessutom nog låggas exempel af flera kaptener och ryttmåstare, som direkte hoppat till dfversteldjtnanter och många flera, som insåndaren förgåtit eller ej kånner. Och hvad blir nu följden af allt detta? Jo — ett stegradt missnöje hos mångden och hos andra ett förakt för sådane utmårkelser, som utdelas så utan allt afseende på medborgares lagliga råttigheter. Men — såger man — huru kunna uppsöka den verkliga förtjensten? Hvem skall bedåma denna annat, ån de åldre och högre uppsatte? Medgifves, så långe det år ståldt, som det nu år och att, som en följd deraf stora misstag ej gerna kunna undvikas. Insåndaren har dock, utan att vilja påstå detta vara det båsta, tånkt sig ett sått att förekomma missbruken och som om ock icke ofelbart, dock båttre ån nu skulle befordra det goda åndamålet. Det år i synnerhet vid ma3orsbeställningarnes tillsättande som valet år svårt. Är misstag ej då begånget, kunna de högre befordringarne derifrän ej behöfva ske oråttvist, om de ske i tur. Då en majorsplats blir ledig vid ett regemente, så tillåt hela dess ossicerskorps, efter röster per capita, uppråtta ett förslag inom sin eller andra regementers kaptensgrad, hvilketdera de vilja, å 3:ne, i deras tanke, dugliga åmnen, och Kongl. Maj:t sedan utnåmna inom förslaget, liksom det sker med så många andra tjenster. Man kan vara viss om att förtjensten på så sått uppletas och belönas, helst valet bör ske med slutna sedlar och under nödige kontroller. Det bår ej vara tånkbart, att en hel officerskorps skulle så sakna all sjelfståndighet, att den, genom möjliga impulser, ginge från sin öfvertygelse och derigenom i hela arm6ens ögon nersatte sitt eget vårde. Låt åfven officerskorpsen, på samma sått, yttra sig om andra belöningars utdelande, når sådant ifrågasåttes och man kan vara öfvertygad om, att, icke en gäng ibland hundrade, en oråttvisa sker, ty korpsen kånner båst sig sjelf och personens i fräga sel eller förtjenster. Opartiske. a —L—.P —ö