Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1849, sida 1

——— v EUEE Theologisk afdelning. Det blifver allt mer och mer klart, att den stora europeiska rörelsen i våra dagar år i sin grund, d. å. till sitt innersta, en drifkraft af religiös natur, ehuru irreligiös den ån visar sig i det yttre, ja, att det just år de stora kristliga idåerna, som ligga på djupet, på bottnen, och gåsa, medan blott det låtta skum met gåser öfver. I det yttre visar sig allt såsom en babylonisk förbistring, der den ene knappt förstår den andres tungomål. Kommunism, socialism, nya doktriner af alla slag dyka upp ur djupet, monströsa, vidunderliga, likt odjuren i sagan, dykande upp ur hafvets eller vattnets sköte — och dock bor innerst, såsom hjerta, såsom punctum saliens, någon stor, kristlig ide. De åro galenskaper dessa låror — må vara! Men i all denna galenskap ligger dock någon sanning, såsom guld bland slagg, såsom perla i skal. Det år sannt, att kommunismen, sådan den hittills visat sig i sitt upptrådande i Frankrike och Tyskland, snarare burit gestalt af ett vilddjur, som törstar efter blod, ån af lammet, som bår korset; men det kan dock till evig tid ej nekas, att den första kristna församlingens medlemmar, med apostlarne i spetsen, voro kommunister (Ap. g. 4: 32—37). Socialismen, lika fantastisk i sin nårvarande skepnad, står dock ytterst, likasom kommunismen, på menniskokårlekens grundval; den hvilar på kristlig grund och innebår just derigenom det råtta vilkoret för sin sanning, sitt bestånd. Långe har Europa varit döpt till Kristum; nu synas omsider de djupare teeknen till dopets verkningar vilja låta spåra sig, nemligen såsom ett staternas dop, ehuru på ett mycket rått sått. Liksom dessa verkningar långesedan kommit till utbrott hos otaliga individer, som trodde, så synas de nu vilja bryta fram i hela stater, i staternas lif. De första verkningarne åro visserligen icke glådjande, sårdeles för det kortsynta ögat; det år som i de första tiderna, då kristendomen första-gången sammandrabbade med hedendomen: det aflopp icke utan de svåraste strider, ty hedendomen viker icke undan godrilligt. Styre en mild försyn till det båsta! Vi åmna vid ett och annat tillfålle i en sårskild afdelning af denna tidning underkasta de vigtigaste af tidens nya låror och de dermed noga sammanhångande tidshåndelserna en allvarligare granskning från kristlig synpunkt. Sårskildt skall den nyvåckta frågan om full religionsfrihet blifva ett angelåget åmne för vår uppmårksamhet. Vid alla dessa undersåkningar skola vi bemöda oss att noga skilja emellan id6 och verklighet, mellan det ideala målet och det praktiska. Värt yrkande i förra hånseendet måste, i följd deraf, blifva belt olika med vårt yrkande i det sednare hånseendet; ty hvad som år sannt, år derföre icke genast utförbart. Natura non facit saltus (naturutvecklingen gör inga språng) var redan v. Linnes stora ersarenhetssats. Men det ligger synnerlig vigt uppå, att man fattar idealet, att man förkunnar det, att man tror derpå; detta år neml. — om man fattar det fullt —, att tro på Kristus; ty han år, bland mycket annat godt och fullkomligt, åfven sanningen. Vi komma alltså att å ena sidan blifva ytterst liberala; ty intet i verlden år mera frisinnadt, ån kri—I —-— EÖEÖ