Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1849, sida 1

2e,er-! ??uEkm;Fs?blf,::p eGP 1.tsg rg ttd;gss ANN de höjder, såg han smräån sitt vindskammariönster ett tegeltak. Når han under sommarferierna var hemma på besök, var det ett annat lif. Då ålskade han, att med en bok i handen ligga i skuggan af den stora lönnen på sin faders gård, eller ock att vara ute i skog och mark, ån ströfvande omkring i den vackra Ransåtershöjden, ån klåttrande uppför de branta klipporna vid Ransjöns strånder. Det var denna friska kånsla för den vilda na turens fågring, som sedermera med oförminskad liflighet bibehöll sig i hans sjål under alla lifvets skiften. Men det var ej blott naturen, som ingaf honom denna hemlångtan; det var menniskor, för honom kåra och för hvilka han var kår, bland hvilkas krets han framlefvat sin första ungdoms glada dagar. I det gåstfria hemmet var bland ungdomen ett muntert lif med dans och musik. Det var ingen sjållös glådje, såger han sjelf under sing mannaår. -Jag har sett verlden och jag tånker nu med beundran tillbaka på den Sannt menskliga bildning, som lefde i denna landtliga krets. En slågting och gammal vån af familjen, som han plågade kalla sin vålgörare, var alltid en vålkommen gåst i huset. Det var kaptenen Bengt Gustaf Rappholt, en bildad man, som i sin ungdom varit med i stora verlden. Det var denne faderlige vån, som gjorde ynglingen bekant med fosterlandets skalder, hvilkas dikter han, med förtjusning hörde honom förelåsa. Åfven på hans musikaliska bildning utöfvade han ett måktigt inflytande. Den gamle mannen öfvade sjelf musik med framgång och införde på sina årliga fårder sin unge skyddling i flera musikaliska hus inom provinsen, hvarest den sednare knöt vånskapsband för lifvet. Under terminerna i Upsala var han tråget sysselsatt med humanistiska studier och under större delen af sin studenttid förnåmligast med de klassiska språken, i hvilka han vann utmårkta kunskaper. Likvål, redan innan han blef student, hade hans häg lekt pä något praktiskt yrke. Han hade ligen i Januari 1798 gjort ett besök hos ÅÅ mölerneslågtingar i Fahlun och der vid anblicken af grufvan och dess verkståder rigtades hans lust åt bergsvetenskapens studium, hvarom han ock i ett bref till hemmet med mycken vårma yttrar sig. Sedan han blef student öfvergafs imellertid denna framtidsplan, som måhånda ej heller var annat, ån ett ungdomligt hugskott. Ar 1803 vann Geijer till sin egen, sina föråldrars och sina syskons öfverraskning svenska akademiens, stora pris för det af honom författade Areminne öfver Sten Sture den yngre. Han har sjelf tecknat denna öfverraskning i sina -Minnen,-till hvilka vi 2 — 2 — fördenskull hånvise låsaren. — Sin gradualexamen fullbordade han i Februari 1806, då han fick högsta videtur i latinska och grekiska språken. I sin tentamen i esthetiken och litterårhistorien för professor P. F. Aurivillius blef han första gången underkånd, men efter en till ett förnyadt förhör vunnen insigt i den af professorn oundgångligen fordrade Eschenburgs handbok i litteraturhistorien blef han vederbörligen approberad. I historien tilldelades honom hetyget: med beröm godkända insigter. Under vårterminens lopp utgaf han sin gradualdisputation, under titel: de ingenio politico medii evi. Den 14:de Juni blef han promoverad magister. I bref till sin syster ber han, att hon ej må göra sig ett för poetiskt begrepp om en magisterkrans och en promotion. Lagern vexer i drifhus, parnassen år af goda furubråder, och sånggudinnerna hafva peruk, yttrar han bland annat i nåmnde bref. De tvenne nåstföljande åren tillbragte han till största delen vid universitetet, under sysselsåttning dels med egna, i synnerhet filosofiska och historiska studier, dels med information af en ung landsman. Under hela denna tid, yttrar han, var jag fullkomligt ofruktbar, och på sånggudinnornas gunst var rej att tånka. Lagerkransen, hvilken jag ve:derbörligen erhöll såsom magister, föreföll mig som en grym ironi. Grep jag till penrnan, så korsade sig för mig alla möjliga mavnr och stilar ur förrådet af en vidstråckt rläsning.— Han såger sig vid denna period af sin lefnad hafva erfarit en för honom annars fråmmande kånsla, nemligen afund öfver de lyckligt lottade naturer, som åro utrustade med beståmda anlag får ett visst yrke. Denna kånslå dref honom, efter egen bekånnelse, under ensliga stunder till förtviflaÄn A FyrnnJA U3 23. PpaAs,jl