Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1849, sida 2

vande menniska kan göra, derpå vågar jag ge mamma mitt hedersord.En gammal husar med gråa mustacher och stor såkerhet i sin uppsyn, hvilken kört vagnen, lemnade nu tömmarne åt skjutsbonden och hoppade ned af kusksåtet, för att vid urstigandet fungera såsom betjent. Då han uppvek den låst öfverlagda fotsacken, visade sig en håddning i vaguen, på hvilken Severins venstra ben utstråckt hvilade, och en krycka bredvid honom. Åsynen deraf dref tårar i friherrinnans ögon och hon förmådde blott framsnyfta: Min stackars Severin!— -Mamma får ej taga saken så allvarsamt, sade Severin, -hvad hade jag då för tillfredsstållelse af alla mina diplomatiska bestyr att förhindra att den, på ryktets våg, skulle komma förstorad och förvårrad till mammas kunskap? Det år ej så farligt, som det ser ut; men åndå kunde vål mamma göra mig till viljes och gå in medan jag stiger ur.— -Kåra barn, fordra inga orimligheter! Hvem skulle hjelpa dig om icke jag? och friherrinnan började aflyfta filtarne som betåckte det ombåddade benet. (Forts.) SRA ÅÄ