Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1849, sida 1

Jtta tåsk ä4 11t44 44t ((ää— 4 de finna sig vid Hans antagande. Historien, skriften, erfarenheten togos till hjelp. Men ingenting ville hjelpa, ty den lilla församlingen brast åndå i uppmårksamhet och våntade blott, att de rituella handlingarna, för hvars skull de kommit i kyrkan, skulle börja. Efter 3 timma voro predikan och hela predikstolstjensten också slutade; en psalm med afseende på dopet sjöngs och i dyrbara hufvudbonader, hvar och en kostade, sade man, 20 rbdl:r !) samt långa brokiga fruntimmersshawlar, framtrådde 2:ne qvinnor till dopfunten i koret. Far ut, du orene ande, och lemna den Hel. Ande rum!.... Afsåger du dig djefvulen och allt hans våsende 2)? Korsteckning på panna och bröst m. m. påminte om dopets handling i aldra åldsta tider. Derester sjöngs åter en psalm och vittnena m. fl. till barndopet kallade gingo fram och offrade 1:mo på altaret, 2:do på en vid kyrkosångarens stol fåstad tallrick 3). Gudstjensten slutade med en böns messande från altaret. Under dopet sade kyrkosångaren 6 gånger amen, med den tanklåsaste, mest mekaniska ståmma 4). ÅeH gudstjensten var slutad och kyrkosångaren åter låst slutbönen i koret 5), framtrådde de båda brudparen till altaret. Den åldrige presten trådde innanför, höll ett låmpligt tal till brudparen, hvarvid han på det hjertligaste lade dem deras pligter på hjertat och beståmde vilkoren för ett lyckligt åktenskap. Detta tal varade lika långe som predikan och hålls ex tempore. Derefter tillspordes hvar och en af brudparen I:o om de -berådt sig med Gud i himmelen, dernåst med deras eget hjerta, sedan också med deras slägt och vanner, att de ville hafva hvarandra till åkta; 2:o om de ville lefva med hvarandra i motoch medgång; 3:o om de voro fullkomligt lediga till åktenskap så, att de icke gifvit någon annan sin åktenskapstro. Sedan hvar och en af de 4 framför altaret stående besvarat dessa frågor med ja, sade presten: Så gifver hvarandra edra hånder derpå,hvarvid han sjelf lade sina hånder på hvar och en af dem. För vighetens skull tog han till med båda hånderna. Inga ringar vexlades. Det öfriga: förmaningar, ord ur skriften m. m., var ungefår som hos oss. Men vid bönen för de nyvigda lade presten åter sina hånder på deras hufvuden. Vid sluttillsågelsen: -Herren vare med eder och vid sista orden af vålsignelsen gjordes korstecknet. !) Dessa hufvudtyg, äro baktill utsydda med åkta guld, försedda med dyrbara råda band, som svåfva långt ned på lifvet både framtill och baktill; allmogens qvinnor låra sy dem sjelfva. N 2) Om presten Grundtvig säger man, men det måste vara förtal, att han ej vill hålla det svenska dopet för ett riktigt dop, emedan vi ej hafva behållit afsvårjelsen vid dopet. 3) Vid detta tillfålle gingo de offrande omkring altaret; men der ej utrymmet tillåter detta, gå de inom altarrunden, för hvilken orsak en dörr år anbragt midtpå omskrankningen, genom hvilken de offrande ingå, och en på sidan, genom hvilken de utgå. ) Det bör åfven anmärkas, att hvarje gång presten slutar vålsignelsen och utsåger orden: och gifve dig en evig frid, går han korstecken i lustan. ) Denna år som ingångsbönen, skön och för tillsållet passande: Ierre, jag tackar dig af mitt hela bjerta, att du hafver lårt mig, hvad du vill, att jag skall tro och göra. Hjelp mig nu... att bevara ditt ord i ett rent hjerta, deraf i tron styrkas och i ett heligt lefverne förbåttras och mig dervid i lif och dåd trösta, amen !, — —