Ehuru hela handlingen var i åkta fornkyrklig gestalt, gjorde han efter utseendet på kontrahenterna föga intryck. Den ena bruden stod, som på ett marknadstorg, så förnöjd i sin prydning: hon hade blommor i håret och många sladdrande röda band kring lifvet. Krans och krona brukas ej i Danmark; och den andra, en enka med svart -hufvudtyg, stod kall och lugn, som en filbunke. Efter vigseln sjöngos ett par versar, hvarunder brudskarorna, hvar i sin ordning, klampade fram i koret omkring altaret, för att offra. Utan det skårande i denna verldsliga offerhandling jemförd med den andliga sången, hvarunder den skedde, var det intet som våckte uppmårksamheten, utom det, att en ung bonde gick fram med tobakspipan, framstickande under tråjan. Under hela gudstjensten satt han också med hesagda pipa i skötet, ehuru han icke rökte. Presten och klockaren fingo ungefår lika mycket, omkring 3, 4 d:r (6—8 rdr rgs) för besvåret, att med Guds ord uppvakta vid denna högtidlighet. Sången isynnerhet kunde icke betraktas annorlunda, ån som taffelmusik vid offerhandlingen; ty ingen af dem, som han egentligen rörde, deltog deri. Hvad som för öfrigt afviker i den danska och svenska gudstjensten år ljus, som alltid stå på altaret, och tåndas hvarje gång nattvard hålles, liksom i katolska kyrkan midt på dagen; vidare att ingen altartjenst förekommer före predikan, således icke heller någon syndabekännelse; att koralen ej år så hög och upplyftande, som den svenska; att folket sjunger med skarpare röst, och att presten messar på ett med ord och jag fruktar åfven med noter outtryckligt sått. Ibland messar han ini munnen och ibland strömma ljuden ut. Det låter illa och påminner om den judiska messan. Det år icke den öppna, fria barnakårlekens nårmande till sin himmelske fader, utan mera ett uttryck af trålaktig fruktan. Att detta heJa år andelöst, beklaga danskarne sjelfva. Efter gudstjenstens slut röktes tobak och dracks kaffe hos degnen-) under muntert glam och politiserande. Det var, som vi aldrig varit i kyrkan. Hvad kyrkornas yttre angår, likna de som ett bår de skånska med undantag, att många af dem åro råda. 1 det inre åro de snygga, vanligen med målade altartaflor och en inhyses stol för presten, hvilken kallas, liksom våra oftast med eldståder försedda rum, sakristior, oaktadt 2:ne personer knappt kunna sitta i dem. Prestens pipiga rundkrage och länga svarta kostan med en styf uppviken krage, på hvilken rundkragen hvilar, år vackrare ån vår prestdrågt, men kostar också mera. Blotta pipkragen kostar 5 d:r (10 rdr rgs); och hvar gång han tvåttas ökas hans vårde med 1 a 2 d:r, — så svårt år det, att vål göra denna sak. Också plåga presterne på bondlandet icke så ofta utsåtta sig för denna kostnad, utan båra kragen i det skick, att det år båst för skönhetssinnet, att se presten på afstånd. Koftan år af svart klåde, fint eller groft efter råd, lust och lågenhet. Hvardagskoftan, som begagnas i sockenkyrkorna och der mestadels, liksom våra prestkappor, förvaras, såger man icke för mycket om, når man såger, att hon år loggsliten. Med rykande pipa klef den gamle presten på en åt honom af den vikarierande kyrkosångaren, en ung, seminariibildad herre, framsatt stege upp i den håga, med 2:ne stora svarta håstar bespånda vagnen — presten i den ena och kusken i den andra stolen — och körde af med de öfver de hårda tillfrusna backarna skallrande bjulen. I yp2) ,Degne, år klockarens namn i Danmark. Men som klockaretjehsterna numera på de flesta stållen åro förenade med skolmästaretjensten, så år det mycket rart att tråffa en ,Degne,. De voro, dessa kyrkotjenare, ursprungligen gamla afsigkomna studenter, som aldrig kunde taga den teologiska attestasen (examen), men åndå, så godt. de kunde, skulle tjena Guds församling. Att vår vård var en gammal gråhårsman begripes således af sig sjelf. Ty efter 1814, då solkskole-,loven, kom ut, har aldrig någon åkta Degne,