Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1849, sida 1

rum. Hans ögon föllo dit in och han kunde ej hindra sig att stanna och betrakta den lug) na sömnen, på hennes hufvudgård. Hon år utan skuld, sade han med suck och tillslöt sakta dörren. Ute låg den herrliga sommarmorgonen i all sin friska prakt, och naturen i sin sublima stillhet var som en predikan om saligheten af lifvets frid. Det gick en helig rysning genom Theodors sjål. Han satte sig ned i en gungstol midt emot den plats Emelie brukat intaga, lutade pannan i handen och blef långe försånkt inom sig sjelf, tills slutligen ljudet. af en sång uppvåckte honom. Då lyftade han sitt hufrudoch blef varse Malcus, som glad och lugn vattnade sina blommor mot den stigande solens hetta under det han sjöng: -Nu han svåfvade kring, på det ödsliga haf. — , den som så kunde sjunga! men han år utan skuld. — Skuld, skuld, evigt samma förkrossande tyngd, som trycker tillsammans all jordisk glådje och förvandlar den till en massa af elånde. Skuld, du enda börda, som öfverstiger menniskans krafter, du måste aflyftas från den sjunkande skuldran, eller— han tystnade men ett fast beslut arbetade i hans sjål. En ljum vind svåfvade öfver hans panna och kind; det var som en sakta hviskI ning susat i den; han förnam inga. ord, men