Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1849, sida 1

den beklagansvårdaste sinnesståmning; lifvet vågde hvarje dag tyngre på hans skuldra och han saknade dock mod att asbedja sig dess börda. Den hetsiga oförnöjsamhet, den dystra bitterhet, som hans lynne antog, gaf sig luft mot alla, utom mot Malcus. Också började alla andra, som förr ålskat honom, att fruktande vika från honom, men så mycket kårare, så mycket oumbårligare tycktes den ende blifva, som stod honom åter. En morgon dref sömnlöphetens oro honom upp från sin sång, innan ånnu dagens buller brutit löst öfver nattens helgade frid; det var vid den stunden då sommarsolen gick upp Ofver skogstopparne, och fåglarne vaknade med sång och alla blommor höllo sitt skimrande morgonbad i daggen. På Östra sidan af Sköndahls hufcudbyggnad var en balkon med utsigt öfver trädgården, drifhusen och parken; der hade Emelie haft sin favoritplats och mången sommarmorgon ålskat att sitta under det gungande våftaket och känna nordens svala vindar leka kring lockar och kind; der ville han nu tillbringa den morgon — Sstund, som sömnen vågrade honom att med I sin glömska förkorta. bå han gick genom I rummen, som ledde till salongen, från hvilken utgången var till balkongen, såg han dörren, uppsprungen på glånt till Hedvigs sof