Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1849, sida 1

lynnes återvunna lugn och glådtighet kunna råda på den skumma sinnesstämningen hos sin omgifning: alla hennes bemödande blefvo fruktlösa som daggen på de bleknande bladen af den blomma, i hvars kalk masken sråter. Emelies svårmod grep såsom en kråsta allt djupare och djupare omkring sig, tills hennes hålsa började lida och hennes bröst att anfallas af svåra plågor. Men med detsamma började hennes lynne klarna, och glad lugnade hon sin mans fruktan öfver hennes ltagande med de orden: Det blir nog båttre, det kånner jag., Så led hon och kåmpade med det kroppsliga onda med ljusnande blick, och ingen anade de qval som pressade det arma bröstet. Liksom jorden synes vackrast i aftonskimret af den nedgående solens strimmor, så syntes också Emelie mot sin lutande lefnadsdag skönare ån någonsin, under den korta molnfria belysningen af dess middagsglans. Den hektiska hyn blef klarare och genomskinligare och det svarta ögats eld fördunklades Icke mer af mjeltsjukans framsmygande tårar; det började deremot lysa med en hemlighetsfull glådje, så hög, så mild som sista qvarterets Mmånskehysstrimma i den ljusnande morgoni och i jemnbredd med krafternas aftyna mig, tbredde sig en högre skårhet öfver