2— Ah—2— —— — —— — billighet och menniskovårde, samt ega gemenligen en oberoende ekonomisk stållning i samhållet. Den tredje delen, som år den talrikaste, intager ett neutralt förhållande, och åskådar under tystnad de begge stridande partiernes skårmytslingar, men vid de asgörande ögonblicken kasta de sig alltid på det segrande partiets sida; dessa kallas af somlige de moderata, af andra de liknöjda, men i nationalförsamlingarne Centern: de utgöra den upplystaste delen af nationen, ega den största vetenskapliga bildningen och den båsta ekonomiska stållningen i lifvet, men fruktande att genom deltagande i striderna på ett eller annat sått blifva rubbade i sitt beqvåmliga hvardagslif, förtiga de sina tänkesått och iakttaga en viss sjelfbehaglig liknöjdhet och lemna gemenligast på fråga om deras tånkesått rörande samhållsförbindelsernas vidmakthållande, allmånna medels förvaltning, m. m. som rörer statskroppen, det lakoniska svar: ri bry oss ej om politiken, eller med andra ord: vi fråga ej efter hur det går, endast vi få sitta i ro och ej ofredas. Uti nationalförsamlingarne åro och förblifva de lika passiva, så vida frågan ej alltför mycket ingriper i deras eget intresse, vid hvilken håndelse man för ögonblicket ser dem uppvakna från sin politiska slummer. Då en styrelse utgår från sådant folk, huru kan man vål då vånta sig den båttre ån man allestådes finner densamma? Men hvems år felet? Jo — hos de så kallade moderataeller centern. Ve dem och deras liknöjdhet för det allmånnas vål! Om de med sin öfverlågsenhet kastade sig på patrioternas sida, så skulle följden utan motsågelse blifva, att icke allenast styrelserna blefvo dygdige och klanderfrie, utan åfven att lycksökarepartiet måste till sina verkningar förintas, och de tvenne andra delarne af nationen förenas och blott vara en. Imedlertid år det en oomkullkastelig sanning, att de så kallade moderata eller centern åro och hafva varit enda och råtta orsaken till alla lånders hvålfningar och olyckor.