Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1849, sida 1

två stånd stadnat mot två, böra förfalla; en åsigt, som likvål alldeles icke kan anses legaiseråd, derigenom, att ekonomieutskottet hlitvit inblandadt i årendets beredning, enår frågan af många skål kan anses tillhöra statsutskottets ensamma område. Imellertid lyckades man vid 1847—48 årens riksdag få de ånyo våckta motionerna remitterade till ekonomieutskottet allena; och detta utskott gaf ett asstyrkande betånkande i fråga om definitivt beslut angående biskopsembetenas afskaffande; utskottet föreslog endast katt rikets stånder måtte, hos Kongl. Maj:t anhålla: I:o att K. M. tåcktes låta söretaga en fullständig undersökning i afseende å biskoparnes löneförmåner, hvarigenom deras rätta belopp blefve utrönt, och derester till rikets nåstsammanträdande stånder framlägga nådigt förslag till en sådan ny reglering af desamma, att stiftens styresmäns löner blefve mindre höga och jemnare fördelade, ån som för nårvarande åger rum; samt 2:o att alla de genom den föreslagna regleringen ledigblifvande prebende-pastorater måtte, vid nuvarande biskopars frånsälle, med egna kyrkoherdar förses och öfriga, då möjligen uppkommande disponibla tillgångar användas till löneförbättringar åt de prester och skollårare, som deraf kunna företrådesvis vara i behof. Utskottet hade nemligen ansett, att för biskops-embetenas afskassande ersordrades en föregående föråndring af ordalydelsen i 29:de, 30:de, 53:dje, 56:te och 89:de SS:ne regeringsformen och 13:de och 29:de SS:ne riksdagsordningen; ett skål, som hemtats ur adelns och presteståndets privilegii-andande diskussioner, men som alldeles förfaller, då det besinnas, att grundlags-redaktionen i dylika fall alltid blifver en följd af de fattade besluten om tjensternas framtida indragning. Borgareoch bondestånden, hvilka naturligtvis under våra ståndsformer måste anses uttrycka det allmånna tånkesåttet, yrkade likvål, att ekonomieutskottet skulle ånyo röfva saken, och, i likhet med 1840 och 44 årens utskott, tillstyrka förändringen; men återremissen blef utan påföljd, då adeln och presteståndet skyndat att afslå, åfven den obetydligare åtgård, som utskottet föreslagit. Så står för nårvarande den frågan. Nationens tånkesått år uttaladt, och det kommer nog åfven vid nåsta riksdag, att söka göra sig gållande. Men en regering, som hade kånsla för sin pligt, att under våra olyckliga representativa former, hylla och söka genomföra hvad som tydligen visar sig vara allmånt insedt och erkåndt, och som blott de två privilegierade stånden i sin halsstarrighet mot alla nyttiga reformer mothålla, skulle vid en sådan frågas stållning icke hafva tvekat, att instålla uinåmningen af nya biskopar, samt derigenom icke endast visat sina egna tidsenliga tånkesått, utan äfven satt ståndsrepresentationen i stånd att bringa saken till ett slut, då presteståndet såg såvål folket som regeringen enigt om en reform i klereciets hierarkiska organisation. Man borde hafva betånkt, att alla de så omtäliga grundlagsförberedelserna åro öfverslödiga, om man t. ex. bibehöll en erkebiskop i Upsala och en biskop i Lund, då alla ceremoni-fordringar voro Gudi nog uppfyllda. Allt öfrigt kunde genast företagas, så snart ledighet intråffade. Men en sådan regering, som skulle handlat i sådan anda, hade icke på en biskopsstol satt ett af konservatismens glupskaste lejon; en — — ——————————————