Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1849, sida 1

iBä33 ——— — betare uti sådana industriella yrken, der geometrisk linearritning och frihandsteckning utgöra, — om man så sår uttrycka sig — nyckeln till sjelfva arbetet, icke eger ringaste kånnedom och fårdighet uti dessa arbetets oumbårliga hjelpmedel. De utsöra således sitt arbete i likhet med mer eller mindre sinnrikt konstruerade machiner, hvilkas arbetssårdighet tvunget beror af en uttånkt, men icke tankebegäkad mekanism; och hårigenom uppenbarar sig sannt och tydligt behöfvet af en ledning, utan hvilken, i vår tid, arbeten inom de flesta industrigrenar icke kunna vinna framgång. Med betraktande af de förmåner, hvilka genom teknologiska låroanstalter i sednare tider blifvit icke blott statsoch landthushållningen i allmånhet, utan åfven industrien i synnerhet tillskyndade, under det den högre vetenskapligtpraktiska bildningen, genomtånkt och uppöfvad, derifrån spridt sig bland arbetsledarne, hafva industriens vånner, med varmt deltagande för arbetarnes vål och båsta samt med en alltmer stadgad erfarenhet af den sig påtvingande nödvåndigheten, att åfven åt deras ledning till en efter deras verkningskrets afpassad grad af vetande och konsttillåmpning, egna en vårdande uppmårksamhet, ansett sig böra medverka till det stora målets vinnande: industriens lystning genom en allmånnare praktisk undervisning. Ett sådant erkånnande af den tekniska bildningens nytta, utstråckt till arbetaren, hafva de hår i landet för något år tillbaka öppnade skolor, hvilka slöjdföreningarne inråttat, att tacka för sitt ursprung. Gör man sig nårmare bekant med dessa skolor, så finner man dem ånnu vara endast spridda lånkar, hvilka erfarne framtidsmån böra bemöda sig att samla och sammanpassa till en lika stark som skön kedja, utgörande systemet för industriella undervisningen, nationalvålståndets heder och prydnad. Den slöjdförening, som i dag hödtigligen upplifvar minnet af sin stiftelse för tre år tillbaka, hade bland sina föremål för omtanka och verksamhet antagit ett, kanhånda det vigtigaste: att åt arbetar ne inom de slöjdidkande klasserna bereda en båttre bildning till sedlighet, förstånd och konstfärdighet, samt i sådant afseende jemvål inrätta eller understödja hårtill lämpliga läroanstalter. Under tvenne af sina första år sysselsatt att bereda måjligheten för ett försök till verkligg görande af denna föreskrift, har slöjaföreningen i Götheborg, endast genom prisvård medverkan af den medborgerliga vålviljan, kunnat lyckas. Denna vålvilja, så ofta anlitad, synes, stårkt i sin ådla föresats att gagna samhållet, på nytt framtråda då ett vackert åndamål bjuder deltagande; och den angelågenhet, som nu deraf blifvit delaktig, år obestridligen af högt värde för det allmånna. En skyldig granniagenhet förbjuder, att, så gerna ån en varm tacksamhet det önskade, vid detta högtidliga tillfålle uppnåmna de några och femtio herrar och handelsfirmor, hvilka, tid efter annan, med större och mindre bidrag gynnat skolans grundlåggning och framgång tills vidare. Med detta meddelande kommer således att uppskjutas till den tid, då redovisningen för slöjdföreningens financiella ätgöranden under arbetsåret öfverlemnas åt offentligheten. Öfvervinnande det motstånd, som sjelfva