dottern i Willfridska huset, och se till hur Åugusta tog sig ut på sin nya plats och i sitt nya öde. Sållan kan menniskan, om hon ej drifves af kårlekens allsmåktiga krast, låmpa sig in i andra förhållanden ån dem, för hvilka naturen hägat eller uppfostran bildat henne; men det får icke tagas i beråkning för den unga, bildade qvinnan, som, efter att hafva förlorat sina naturliga stöd, och med dem hem och förmögenhet och sina glada lefnadsutsigter, måste försörja sig sjelf; resurserna åro så få, att intet val blir henne öfrigt; hon måste alltid intråda i ett fremmande hus får att der söka det hem och den bergning, hon saknar och har af nöden, och i utbyte deremot låna sina verksamhetskrafter mera med afseende på den fordrandes behag ån sin egen förmäga att kunna beståmma deras mått och tal. Derföre ser man henne så sållan finna sig nöjd och belåten i en så beroende lefnadsstållning, och derför må man lika litet kasta skulden på henne som i allmånhet på den familj, inom hvilken hon saknar sitt lifs trefnad. Skålet ligger i förhållandenas natur; behof och fordringar uppstå ömsesidigt, hvilka man kanske icke på någondera sidan rått förstår att uppfylla eller motsvara och hvilka dessutom ofta mer måste afvågas på billighe