Hintz. Stallmåstaren Chiarini, en romare, har dresserat håstarne och dervid åstadkommit det nåstan otroliga. Det år något verkligen beundransvärdt att se håstarne VYork, Oriol, Figaro, Topazes o. s. v. genomgå sin skola och huru de efter musikens takt dansa sin vals, polketta med annat mera. Då man ser chiarini upptråda som manege-ryttare, erinrar man sig fabeln om Centaurerne. Såsom konstberidare har åfven herr Chiarini i ridscenen den ungerska czikosposten visat ovanlig skicklighet, såkerhet och djerfhet. Herr van Cattendyck, en parisare, år en komiker, hvars make man torde få söka efter. . 2 Han har visat en hop hår förut osedda konststycken, och dervid ådagalagt en ovanlig equilibristisk sörmåga. Herr Amato, en neaholitanare, år en ganska skicklig forceryttare, som på osadlad håst utför svåra konststycken i samma genre som den berömde Charles Gauthier. Hintz, en tysk, år en djerf och vig voltigeur. Vid sållskapet finnes åfven en svensk, herr Wallin, från Borås, som med mycken skicklighet, styrka och vighet företager sårdeles svåra och kroppsbrytande gymnastiska ? . öfningar. Bland eleverne finnas tvenne hr Guerras yngre barn, Clothilda och Alexander, hvilka begge lofva att blifva något utomordentligt — . 2 . i sin våg. Kanhånda sonen tillochmed en gång uppnår faderns rykte. Direktör Guerra, 2 Lå O0 — — som nu är en 64 års man, har nemligen i yngre dagar, varit en af Europas förnåmste och namnkunnigaste konstberidare. Det torde intressera till att höra hvad en svensk, Pehr Ulrik Kernell, yttrat om honom, hvadan vi vilje reproducera följande stycke ur dennes anteckningar under en resa i södra Europa 1821: Den 7 April såg jag i Augusti Mausolge en verklig konstridning. En Romare, Alessandro Guerra, klådd i forntidens krigaredrågt, besteg den vildaste håst, utan tygel eller sadel. Under det håsten rusade fram i det håftigaste carrier, gjorde Guerra, stående på dess rygg, de svåraste attituder, språng och hopp. Hans fårdighet grånsade till det öfvernaturliga. Här såg jag legande, hvad jag förut endast i bild sett, huru långt de gamle bragt gymnastiken, den physiska visheten och styrkan — menniskokroppens apotheos. Jag såg med hämyckning huru denna kropp år så danad, att den förmår så herrligt uttrycka oförskräcktheten; hjeltekraft och hjeltelugn i faran — själens högsta och skönaste förmögenheter, men just derföre ämnade att rigtas till de ådlaste föremål. Om dock blott de nya Romarne besinnade detta! Att mannen var Romare, behagade mig mellertid mycket: når han slutade, vo10 ocksä hans landsmän nästan ursinniga af förtjusning. Han erinrade mig om Cesar: jag tyckte mig se denne, når han språngde öfver Rubicon. Skådespelet var af helt och hållet antik art midt i den nya tiden.I går gafs den fjortonde representationen: Då, likasom vid de förra representationerna, visade publiken sin tillfredsstållelse med lifliga applåder och bravorop, och flera af de för aftonen upptrådande medlemmarne af truppen inropades. Bland annat gjorde hr van Cattendyck en verkligen förvånande konst, som fordrar vighet, muskelstyrka och öfning i utomordentlig grad. Stående på ett klot af minst 1 alns diameter, förde han detta genom rörelser med fötterna uppför och nedför en brant sluttande plan. Representationen slutade med en pantomim, Slaget vid Ostrolenka eller två vånners möte på slagfältet, men, enligt vårt omdöme, kunde den knappt sluta med något såmre. En stor del af den nårvarande publiken hade troligtvis infunnit sig för att få se på cirken återgifvet något drag af den beundransvårda tapperhet, med hvilken Polens hjeltemodiga söner vid Ostrolenka kåmpade för sitt fosterland. I stållet fick man se en farce utföras, som troligen blifvit gilven under hr Guerras vistelse i Petersburg, för att smickra ryssarnes fåfanga. Polackarne framkomma på scenen endast för att antingen plundra eller fly. Oberåknadt det att utförandet, som snarare tycktes beråknadt på att vara en parodi ån en imitation af en strid, ej kunde anslå åskådarne, var sjelfva stycket icke af den beskaffenhet, att det kunde vinna sympatier hos en svensk publik. Den matta applåd, hvarmed pantomimens slut från ett visst håll helsades, blef nedtystad, och ett och annat tecken till publikens misshag låt höra sig. Enligt affischen var det för första gången, som nåmnde pantomim gafs hår i Götheborg, men vi vilja hoppas, att hr Guerra, hvars obekantskap med allmånhetens sympatier och antipatier i detta hånseende torde böra ursåktas, låter det blifva den sista. Stockholm. K. M:t har tillagt afl. landshåfdingen frih. J. N. Nauckhosss enka, Wilhelmina Cö— 1 SM TT 1 104