——— ——— glådtighet och skämtsamhet, som förr rådde i mitt sinne, har förvandlats till en bitterhet, som misshagar andra och plågar mig sjelf, den lågger ofta skårpa till och med i mitt löje. Man ålskade mig förr och sade att jag var glad och qvick och intressant och Gud vet hvad allt; nu såger man att jag år skarp och elak och kanske hatar man mig åfven — och hvad vårre år, kanske har man rått i allt det — ty lågger jag handen på hjertat, så slår det ej samma varma, låtta slag som förr. Ack Sophie, det år mycket smårtsamt att kånna en föråndring till försåmring hos sig, att kånna hur man sjunker ner till fel och svagheter, som förr aldrig låtit kånna af sig. Men då vi ryckas från hemmets och familjekårlekens lifsluft och inplanteras i ett klimat af fremmande och ofrivilliga pligters tvång, år det vål då underligt om bladen falla af vårt båttre våsendes blomma och taggarne skjuta ohåljda fram. Ofrivilliga pligter, såger jag — ja vål, intet har jag valt dem, utan behofvet har pålagt mig dem. Du skall veta, kåra Sophie, att det år ingen lått sak att arbeta utan all egen kallelse, helst då detta består i det omåjliga att plantera blommor i torra sanden och rensa bort ogrås, som alltid vattnas. (Forts.)