chef kapten Zachrisson och denne, enligt generalens eget omdöme, företrådesvishade anspråk på befattningen, var det hans både råttighet och pligt, att å dragande kall och det embetes vägnar, som han då beklådde och bland hvars attributioner tillsättandet at batterichefer ingår, låta för Zachrisson utfårda konstitutorial. Att höra sig för på andra håll var svaghet: att taga impuls, mannamän. De! var derföre — och endast derföre — generalfålttygmåstaren råttvisligen endtledigades. Han hade således, genom sin obehöriga eftergifvenhet, illa tjenat sig sjelf och ingalunda båttre de högre viljor, som han förhastadt afsåg att göra till nöjes. Om han varit vuxen sin då innehafvande samhållsstållning och befunnit sig å la hauteur des circonstances, hade han begagnat tillfållet att upplysa thronföljaren om olåmpligheten och faran för en furste att blanda sig uti årenden, hvilka ligga inom grånsen af ansvarige statsfunktionårers beståmda embetsbefattning, och svarat konungen, sin herre: att han, just i Dess eget vålsörstådda interesse, nådgades undandraga sig att göra ett kanske obevakadt ögonblicks fantasi gållande, hvilken en annan stunds mognare besinnande otvifvelaktigt skulle, af egen sitt hjertas och sin lugna urskillnings drift, ångra: att den ösverilade lydnaden vore vid detta tillfålle ett brott mot den befallande sjelf, på hvilken missnöjet lått kunde återstudsa, når förr eller sednare allmånna opinionen, alltid på utkik, letade sig fram till åtgårdens urkålla: och slutligen, att han föredrog begåra sitt entledigande hellre ån att kompromettera sin monarks tjenst, i hvilken han vore beredd att uppoffra lif och vålfård. Er stora sjål, Er ljusa blick, Sire, skulle vetat uppskatta dessa inkast, framförda på vård nadens språk, med öfvertygelsens fulla kraft och tillgifvenhetens hela vårma. Och om — hvad jag likvål anser omöjligt — herrskareviljan öfvervåldigat hjertelaget, och den fullståndigaste onåd blifvit den hejdande framstållningens frukt: huru olika den afdankades stållning till allmånna omdömet, och följaktligen huru olika hans belågenhet då mot nu! Hår slutar general v. Arbins debet. Hvad som följer kan icke ens med sken af billighet råknas honom till last. Hans samtal med kapten Zachrisson, hvaruti generalen underrättade honom om anledningen till hans förbigående, andades hvarken förmanskapets stråfva öfverö lågsenhet, eller personlig fiendskap: tvertom var det faderligt, vålvilligt, till och med rilderligt. Vapnets högsta chef kunde ej gå långre i vålmening — må den ock varit missförstådd — ån att såsom tröstegrund för den långt underordnade, han bemödade sig att stålla tillfreds, anföra huru han sjelf tillförne blif-: vit i och för politiska griller misshandlad på högsta ort; men tillika huruledes, sedan han med tålamod någon tid burit detta kors, allt blifvit godt igen, allt godtgjordt: en utgång, som han åfven förespeglade kapten Zachrisson, om han vid detta tillfålle låt prejudisen utan knot passera. Skålet hvarföre den nu skedde, kunde generalen så mycket mindre undgå att meddela kaptenen, som förfördelanlet eljest egt rum å pure perte och assigten att statuera ett exempel helt och hållet förelats, derest Zachrisson lemnats i okunnighet m prejudisens bevekelsegrund. Det var säedes ingen indiskretion å Arbins sida, utan en ;ödvåndig följd af meningen, att genom det tatuerade exemplet afskråcka officerare i allnånhet från att blanda sig i politiska diskussioer. Så vida det fanns plan och konseqvens i ankegängen, måste man derföre antaga afsigen hafva varit icke blott, att kapten Zachrison, utan fastmera, att hela svenska armåeen nderråttades om, att och hvarföre han blef rbigången till batterichef. Detta ligger så åtagligen i sjelfva sakens natur, att generans uppgift, som varit synlig i tryck, det han aft befallning, att kommunicera prejudisens nledning med kapten Zachrisson, icke ens A — n lS Ag