Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1849, sida 1

dina medhorgerliga rättighet er; CAA 3 dervid tillika missbrukat sin embetsmyndighet, utgör icke föremål för denna sramställning, och lemnas således nu åsido. Jag kan omöjligt förstå, huru min åtgård att offentliggöra de emellan general von Arbin och mig förefallne samtal, hvarom en sanningsenlig och ånnu ovederlagd berättelse sinnes införd uti Götheborgs Handelsoch SjösartsTidning N:o 180, för den 4:de sistl. Augusti, kunnat föranleda den ifrågakomne skrifvelsen, då min sramställning påtagligen endast varit ett resultat af den varmaste fosterlandskårlek och råttskånsla, och svårligen hade kunnat vågas af någon annan, ån den, som upprå åtthölls af medvetandet om sina årliga och oegennyttiga afsigter. Åtminstone år sådant det vittnesbörd, mitt eget samvete derom såller. Man behöfver för ösrigt blott ihågkomma, att general von Arbin var min förman, till hvilken jag aldrig stått i något personligen vånskapligt förhållande, utan snarare tvertom, att han vid begge de tillfållen, då samtalen egde rum, på grund af sitt förmanskap kallat mig till sig, och att han aldrig haft ringaste anledning att utom tjensten göra mig något meddelande, för att inse, att all den gemenskah vi derunder haft med hvarandra varit af obestridligt ossiciell natur, och att jag, för hvad derunder passerat, icke kunde vara honom någon tystlåtenhet skyldig. Tvertom ansåg jag och måste anse, att, då Jag icke egde att vånta något annat besked, rörande pröfningen al. min rått till den ifrågavarande befordringen, ån det, som kom att innefattas i den blifvande utnåmninI gen af chef för det lediga batteriet, general v. Arbins meddelanden redogjorde för de skål, som beståmde pröfningens utgång, och att jag således var fullt beråttigad offentliggöra dessa skål, hvarpå min besordringsrått underkändes, likasom hvarje annat beslut, rörande de råttigheter, som tillkomma mig såsom medborgare eller embetsman. Detta tilltro sig ej eller mine argaste vedersakare att neka. Om åfven en och annan af dem skulle önska göra gållande den princip, att en militår icke bör åga att klaga öfver den orättvisa, som af förmån honom tillskyndas, så vågar man dock icke offentligen uttala denna åsigt, och ån mindre skall man lyckas förmå det yngre befålet att obetingadt underkasta sig våld och godtycke. Man vågade således icke bestrida, att jag ågde rått att klaga och att offentliggöra den orättvisa, jag lidit; men då något fel nödvåndigt hos mig skulle finnas, lyckades man öfvertyga en och annan, att Jag yppat hvad som skulle vara mig sagdt i förtroende. Bevisen för tillvaron af ett dylikt förtroende mellan general v. Arbin och mig hafva desse grannlagenhetens riddare dock hittils blifvit skyldige; och hvarpå skulle ock dessa anspråk på tystlåtenhet hos mig kunna grundas? Jo endast på djerfheten hos gen. v. A. att för sin oråttyisa mot mig begagna. skål, som måste uppröra hvarje man, som kånner hvad det vill såga att vara medlem af ett fritt samhålle. Derföre alltså, att maktbegåret gått ånda derhån att ligga band på tjenstemånnens åsigter och tånkesått i ämnen, som åro utom tjenstbefattningen; derföre att trotset och hånet stråckte sig ånda dit, att man vågade såga den frie mannen: du straffas emedan du begagnat derföre skulle denna vara skyldig att förtiga den skedda o