Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1849, sida 2

verraskningen skalle ega rum. Det var ett litet förtjusande rum, prydt med den smakfullaste elegans. Det klaraste månsken föll in genom de höga, rikt draperade fönsteröppningarne, öfver den brokiga blomsterplan, som den dyrbara schaggmattan beskref på golfvet, samt öfver de glänsande, ljusgröna väggarne, öfverflätade med sina capricieusa festoner af mörkare nyans. Emelie satte sig ned vid ett af fönstren och såg ut. En herrlig nordisk tafla låg för hennes blickar. På ena sidan det gamla riddarhuset, speglande sig i den silfverklara skifvan af Mälarens isbetäckning, under det att det öfver vattenytan endast dunkelt tecknade sina konturer mot grunden af de föremål, som, aflägsnare, syntes sammansmälta till en mörk massa, hvarur de höga kyrktornen, såsom byggnadskonstens titaner, med sina bestämda och högtidliga former, uppstego. På andra sidan Mälarviken utsträckte sig den landtliga udden af Kungsholmen, inpudrad af rimfrost. Det låg något eget, på en gång storartadt, kallt och skönt i denna tafla, som stämde det varma sydländska sinnet till vemod och längtan. Hon öfverlemnade sig just till öfvergången till denna sinnesstämning, då hon väcktes af steg i rummet utanför, hvilka hon genast igenkände såsom Theodors. Ojemna och häftiga, såsom förrådande en uppskakad sinnesförfattning, nalkades de mer och mer. Kabinettet. som slutade den långa filen af