Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1849, sida 2

antal arbetare, hvilket förhållande sedermera i sin tur bidrog att höja arbetslönen. Nu, då arbetaren kunde förtjena mera vid sin väfstol, lemnade han åkerbruket på båten och sysselsatte sig uteslutande med sitt egentliga yrke. Det var vid denna tidpunkt icke sällsynt, att en väfvarefamilj, bestående af fyra fullvuxna personer och tvenne barn, som sysselsattes med spolning, kunde i veckan förtjena 4 pund sterling, eller nära 74 riksdaler svenskt riksgäld. Stundom förtjenade tillochmed en enda skicklig väfvare 36 riksdaler riksgäld i veckan. Småningom försvann nu hela den åkerbrukande väfvareklassen och sammansmälte med den nyuppståndna, som endast och allenast närde sig af den arbetslön, som den med sitt väfveri kunde förtjena, icke egde någon Jord, ej en gång arrenderade någon sådan, utan bestod helt och hållet af arbetare, proletärer, Working-men. Spinnare och väfvare arbetade nu ej mera under ett tak, utan skiljde sig ifrån hvarandra. Den, som hade medel dertill, köpte sig en Jenny, och den familj, som icke kunde köpa en sådan, lefde af det, som husfaderns väfstol inbragte. Härmed var grunden lagd till den sedermera under industriens fortgång så oändligt utbildade fördelningen af arbetet, hvad spinna och väfva beträffade. Sedan väfnadsindustrien erhållit denna impuls, fick den liksom nytt lif, ehuru icke till arbetarnes fördel. Enskilta kapitalister började nu att konkurrera med desamme. De uppförde stora byggnader, i hvilka de uppställde en mängd spinnmachiner, som de satte i rörelse medelst vattenkraft, hvarigenom de blefvo i stånd att sälja sitt garn till bättre pris, än den obemedlade arbetaren. Nu följde med icke synnerligen långa mellantider Richard Arkwrights, Samuel Cromptons och doktor Cartwrights uppfinningar och förbättringar, som, i förening med James Watts verldshistoriska uppfinning: användandet af ånga till drifkraft, helt och hållet förändrade den engelske arbetarens ställning och gjorde honom och hans familj till trälar och trälinnor under kapitalisten. Machinarbetet tillkämpade sig en lysande seger öfver handarbetet, och följden deraf var, å ena sidan: ett hastigt fall i priset på alla manufakturvaror, handelns och industriens uppblomstrande, den engelska näringsflitens inkräktande af alla främmande, obeskyddade marknader, hopande af kapitaler på enskilta händer och en betydlig tillökning i Englands natio nalrikedom; å den andra: en ännu skyndsammare tillvext i antalet af proletärer, ett totalt förstörande af de arbetande klassernas besutenhet och förvärfs-säkerhet, demoralisation, brott af alla slag, politiskt missnöje, som stundom gaf sig luft i formliga emöter, med flera dylika samhällsförderfliga olyckor. Den enorma höjd, till hvilken Englands industri sedan början af innevarande århundrade svingat sig upp, är så allmänt bekant, att vi icke här behöfva närmare redogöra för densamma. Ljus-sidorna äro mer än tillräckligt kända; icke så skuggsidorna. Det är några af dem, som vi här med flygtiga drag vilja teckna. Då i det sociala krig, som uppstått och fortgår mellan fattigdomen och rikedomen, mellan proletariatet och bourgeoisien, kapitalet är det vapen, hvarmed striden föres, så är tydligt och klart, att armodet måste i densamma komma till korta. I förhållandet till den stora mängden bekymra sig ytterst få menniskor om den fattige; ännu färre äro de, som deltaga i hans olyckor och söka afhjelpa eller förekomma desamma. Ensam, öfvergifven, utstött i den hvirflande malströmmen af fattigdom och elände, måste han söka rädda sig ur densamma bäst han kan, och går han under — så hafva millioner gått före och millioner skola följa efter honom. Detta bekymrar sig alltså ingen om. Om han är så lycklig att erhälla arbete, d. v. s. om bourgeoisien är så nådig att vilja begagna sig af honom till ökande af sina rikedomar, så bekommer han en arbetslön, som knappast ar tillräcklig att hålla själ och kropp tillsammans. Bekommer han icke något arbete, så kan han stjäla, om han icke fruktar polisen, eller svälta ihjäl, då samma myn