dighet nog drar försorg om, att han på ett obemärkt, bourgeoisiens känslor icke sårande sätt får ljuta hungersdöden. Ett icke ringa antal fattige hungra hvarje vecka till döds i det rika, stolta England; men sällan eller aldrig finnes det någon jury, som vid likbesigtningen — dödsorsakerna må vara aldrig så tydliga — vågar uttala de förfärliga orden: död af hunger. Bourgeoisien, ur hvilken besigtningsmännen äro valde, hittar alltid på ett annat, lindrigare uttryck. Sanningen vågar och vill den icke uttala, ty den skulle derigenom fälla domen öfver sig sjelf, som låtit den fattige omkomma af brist på föda. Dem, som dö af följderna af nöd och elände, räknar ingen; ty deras antal är legio. Men äfven deras död skulle bourgeoisien hafva på sitt samvete, i händelse den någonsin egt eller egde ett sådant. Också kalla de engelske arbetarne sådana dödsfall, som härröra af nyssnämnde orsaker: sociala mord, och anklaga öppet bourgeoisien för deras begående. Det torde blifva ytterst svårt att vederlägga rättmätigheten af denna deras anklagelse. (Forts.)