Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1849, sida 1

————— —— — — — ——— —— — han ännu förstå och besinna detta samt bilda sig till en redbar och ädel medborgare, aldrig till en maktälskande despot. I det förra fallet blir solkets kärlek hans skydd, historien hans belöning, i det sednare kommer han att dela sina olyckliga företrädares öde. De nyvalde ministrarnes namn känner du väl redan; jag upprepar dem dock för att stärka ditt minne. General dHautpoul, krigsminister, De Rayneval, utrikes, Ferdinand Barrot, inrikesminister, Achille Fould, finans, Parrieu, Instruction publique, Rouher, justitie, Romain-Desfosses, marinminister, Bineau, traveaux publiques, Dumas, commerce och agriculture. Alla dessa namn äro så föga kände, att man ej om någotdera hvarken kan hysa fruktan eller förhoppning. -— Gud vet, hvart allt detta tager vägen. — Fordom, då någon väsendtlig förändring inträffade, frågade höga vederbörande, hvad effekt det gjort i salongerna; nu undrar man hvad som säges i verkstäderna. Förr sökte man utforska de rikas och mäktigas tankar; nu söker man att få veta, hvad arbetarne säga. Om detta sednare hafva rapporter ingått till presidenten för hvarje dag. Fullkomligt lugn råder öfver allt. Triumferande mottogs underrättelsen om de förra mjnistrarnes afgång; något sorgset upprepades namnen på de nyvalde. Ett rykte har imellertid spridt sig, att äfven denna minister ej blir gammal, utan endast är ett mellanting, en öfvergång till en rent republikansk; emedan presidenten ej velat alltför tvärt bryta med högra sidan. Se der den lugnande förhoppning som i närvarande stund gjort sig gällande hos folket! Utrikesministerns manifest var blekt och intetsägande. Af alla partier af nationalförsamlingen, så väl som af folket har det ock blifvit emottaget med en isande köld. Allt balancerar på ett besynnerligt sätt. Utan att väga jemt, lutar vägskålen hvarken åt höger eller venster. Man ömsom fruktar, hoppas, önskar, anar, väntar. Arbetet går friskt, och nöjena fortsätta sin oafbrutna, lifliga fart. Hösten stängde för någon tid sedan portarne till åtskilliga af våra förtjusande sommarbaler i fria luften; men den gyllene solens värmande strålar hafva åter öppnat dem och man svänger sig ännu bland blomsterdoft och vattenkaskader inom grönskande häckar och lummiga, fastän något gulnade träd. Operorna äro öppnade och afvexla med småtheatrarne i nyheter af alla slag. En vacker och imposant ceremoni egde i går rum i Palais de Justice. Den franska embetsmannakorpsen aflade nemligen sin i konstitutionen föreskrifna ed. Denna ed lyder sålunda: I Guds och menniskors åsyn svär och lofrvar jag vid min själ och mitt samvete, att väl roch troget uppfylla mina pligter, använda lagarne mad opartiskhet, sjelsständighet och kraft. Att heligt bevara hemligheten af rådplägningen samt att i allt uppföra mig som en värdig och vrätiskaffens embetsman. Detta var den första allmänna ceremoni, utgången ur konstitutionen, vid hvilken presidenten — n ——